Jag såg en länk till ett inlägg för ett tag sen (minns inte från vem, men tack!), det handlade om att öva för att bli bättre och att talang inte är det viktigaste, och jag kan inte nog säga hur mycket jag håller med. Här är den, gå och läs, se den korta videon (med en tjej som verkligen kan dansa på slutet), jag väntar under tiden.
Snygg video, inte sant? Är inte det där montaget av utveckling något man skulle vilja ha på sitt valda kreativa utlopp? Att plötsligt (tre minuter senare helst) kunna spela ett instrument, rita, dansa, skriva, som om man ägnat timmar och åter timmar åt det. Men förstås tar det timmar av övning. Det här inlägget kom också oväntat lämpligt för en utläggning som jag planerade när jag började lägga upp min kalender från 2009 igen.
När jag bestämde mig för att göra steampunkkalendern Ombord Franz Ferdinand öppen för alla igen så var det med baktanken att kunna visa på den i efterhand och prata om just det här, hur man blir bättre av att öva och att det inte alltid är något man ser direkt. Jag skrev kalendern året efter jag gått ut Författarskolan men året före jag blev publicerad med Udda verklighet och det var en period av stor omställning. Jag hade pratat om skrivande en massa under tiden jag pluggade, jag hade haft ett år utan studier men med ideliga omskrivningar av mitt manus (två förlag som båda visade intresse men ville att jag skulle skriva om på två olika sätt, så det gjorde jag) och jag hade inte gjort något nytt eller kul eller för min egen skull sen jag började skicka runt mitt manus och det började kännas att det var en säker väg till att sluta skriva helt. Så jag skrev en julkalender, i ett helt nytt format, med konstanta deadlines och med insyn av läsare under tiden och det var också ett sätt att visa mina vänner och min familj vad jag sysslade med. Jag visste att det inte skulle bli perfekt, men jag ville inte låta det hindra mig för om jag skulle vänta på att vara riktigt duktig innan jag provade något så skulle det aldrig bli av.
Så jag skrev och la ut och hade roligt under tiden, även om jag bara dagar efter att jag lagt upp ett avsnitt önskade att jag skrivit det annorlunda eller kunde ändra något. När jag sen blev publicerad så stängde jag kalendern för att jag ville att Udda verklighet skulle få vara sin egen och inte dömas efter vad jag skrivit i all hast. Till 2013 hade jag egentligen planerat att göra något hel annat som kalender och gick tillbaka till Ombord Franz Ferdinand för att se vad jag egentligen gjort och jag insåg några saker:
1) Bara när man inte vet bättre kastar man sig in i ett sånt projekt utan eftertanke. Det är å andra sidan något jag gärna gör, hoppar på projekt eller startar dem, utan att ha tänkt efter om det är något som är möjligt eller vad effekterna kommer att bli. Ibland fungerar det och ibland inte. I det här fallet hade jag ingen som helst aning om mina egna begränsningar, om vad tid det tar, om ifall jag skulle kunna producera varje dag utan uppehåll och göra skapligt ifrån mig. Jag övervägde inte att det inte skulle gå, det var något jag ville och alltså gjorde jag det. Det enda jag tänkte på var hur roligt det skulle bli! Ungefär som när jag börjar skriva en ny bok då alltså. Jag har inte lärt mig mycket.
2) Om jag skulle göra en kalender till skulle jag lägga upp den helt annorlunda. Det finns så många resurser att ta till, så många sätt att förbereda sig som jag inte ens tänkte på då och de skulle alla ha gjort den kalendern annorlunda. Jag hade läst på om att skriva en serialisering, eller om att producera något för nätet, eller om formatering, om kortpresentation, om effektiv karaktärsskildring, om att hålla intresset uppe, sluta på en cliffhanger, börja med en återkoppling, osv, osv i all oändlighet. Det hade troligen inte blivit perfekt i alla fall, men det hade blivit färre av de saker som jag idag tänker på som rena missar. Jag hade också förberett mycket noggrannare (inte bara ett par korta meningar för varje dag, ett karaktärsregister) och jag hade varit flera dagar i förväg, om inte helt klar innan december. Som det nu var så skrev jag det ibland på natten innan det skulle gå upp och det var inte den bästa lösningen. Risken finns förstås att det då, som i fallet 2013, inte skulle ha blivit av alls.
3) Jag skäms inte för att ha utvecklats från ett stadie till ett annat. Man måste vara nybörjare nån gång och man måste öva innan man blir bättre. Det gäller språket, innehållet, strukturen, storyn, allt det där och lite till. Jag skulle ha gjort en hel del andra val när det kom till i princip allt ovan om jag skulle skrivit kalendern nu, men jag var inte där då. (förutom att ge dem alla namn i alfabetisk ordning efter när de dyker upp, det var kul!)
4) Det skulle vara svårt att prata om det här utan att visa det. Även om det är svårt att visa det också. Jag är som de flesta andra och ser inte fram emot att folk ska hitta fel hos mig, men om jag ska kunna prata om utveckling och hur det känns så är det här min time-lapse-video. Det där var 2009, det här är nu. Det är också god övning för att kunna ta kritik, särskilt som jag inte är så väldigt känslig kring just den texten. Jag vet ju hur gammal den är och vad jag skulle gjort annorlunda idag. Det är värre när ett projekt är alldeles nytt och man så gärna vill att det ska gå hem hos folk så att man inte suttit i år med något som faller platt.
5) Jag tänker göra mitt bästa för att fortsätta utvecklas. För det här, att läsa vad jag gjort förut och veta vad jag kan göra nu, det ger mig luft under vingarna. Jag får en kick av att känna att jag har större kontroll över vad jag gör när jag skriver nu, jag har bättre koll på vad jag vill åstadkomma och hur jag ska komma dit. Men för den sakens skull är jag inte färdig. Det finns många sätt att bli bättre, och att inte låta sig nöja. Jag gillar att gå på kurser, att prata med andra som skriver, läsa om vad andra tänkt kring skrivandet, gå igenom saker som jag egentligen redan kan för att se om jag hittar något nytt, dissekera andras text och böcker för att se vad som gör att det funkar. Jag ska också försöka påminna mig om det här när jag får kritik: det går att bli bättre, och jag kan redan nu se vilken skillnad de senaste årens skrivande har gett. Det är hoppfullt för framtiden.
