Framflyttad

Jag har knappt hämtat mig från den eländiga förkylningspesten än och har haft ett långt samtal med min förläggare. Vi har kommit fram till att vår ytterst optimistiska förhoppning om att ha en bok klar till bokmässan inte längre är rimlig. Sjukdom är inget man kan räkna med eller helt förutse (även om jag börjar misstänka att jag i framtiden bör lägga bort två veckor i februari som sjukdomsbuffert). Dessvärre. Därför har vi flyttat fram alla deadlines och jag ska försöka bli ordentligt frisk innan jag ökar tempot igen. Den nya, förhoppningsfulla tidsplanen säger att det blir bok innan jul. Arbetsnamnet är fortfarande Särskild. Vi får väl se om det håller.

2011 verkar vara ett dåligt år för att hålla beräkningar. Alla böcker jag verkligen väntar på har blivit framflyttade. GRR Martin, Richard Morgan, Jim Butcher, till och med Elizabeth Bears bok blev framflyttad, även om det troligen var på grund av förlaget snarare än skrivsvårigheter.

Drabbad av förkylningspesten

Jag har inte dött och inte gått under jorden. Jag har inte ens varit uppslukad av slutspurten på deadline, även om jag borde ha varit Nej, i en vecka lite drygt har jag nu varit sjuk och det börjar (dagens underdrift) mista sin charm. Jag har blivit tröstad med diverse rapporter om att det är lika illa på andra ställen, i och utanför bekantskapskretsen, att somliga till och med drabbats av lunginflammation, och då tänker jag att jag kom lindrigt undan trots allt. Även om lindrigt är relativt i det här fallet, jag kan tänka mig endast ett fåtal tillfällen under resten av året som skulle vara sämre att vara sjuk på än nu. Det har gått så långt att jag var tvungen att prova en tes - kan man sjukskriva sig från sitt skrivande?

Det var bara delvis en retorisk fråga, jag menar, det var inte som om jag lyckats skriva något på nästan en hel vecka när jag fick krypa till korset. Jag kunde knappt titta på tv, så borta jag var, läsa var uteslutet och att läsa på skärm blev galet jobbigt. Så jag ringde min förläggare för att förklara läget. Gudars det tog emot! Jag avskyr att vara sen med saker och jag hatar att vara sjuk och att inte ha varit realistisk nog att planera in det i bedömningen av skrivandet.

Hon var en pärla som alltid och sa att hon hade fullt förtroende för att jag skulle bli klar, och att jag visst kunde sjukskriva mig från en deadline också. Vi är i början av raden av deadlines och det är bara grundmanus det är fråga om. Det betyder inte att det irriterar mig mindre, men det var skönt att höra eftersom jag ändå intet kunde påverka det. Nu när jag haft en hel feberfri dag ska jag se vad som går att rädda av den sista skrivledigheten. Ska bli skönt att vara tillbaka vid tangenterna igen. Jag har saknat dem.

Länklycka - Ione Rucquoi

I en helt orelaterad sökning hittade jag den här posten på The Journal of Mythic Arts, om konstnären Ione Rucquoi och hennes utställning Birds, Fishwives and Bunnygirls. Kärleken var fullständig. Den här är en favorit:

Även om rödhåriga kvinnor med fåglar på hjärnan är tilltalande (särskilt när de har näbb, jag säger ju det - kolla in länken!) så är ändå den här bilden mer fantasieggande.

Och på tal om fantasi och länkar så är här en länk till en karta över litteraturen som ni aldrig sett den förut. Jasper Fforde har inte problem med sin fantasi, det är då ett som är säkert. Kartor i böcker, särskilt över fantasilandskap, och kartor i allmänhet verkar vara något jag suktar efter på sistone. En bortlängtan kanske?

När man hittar nåt som funkar

För att muntra upp mig själv tittar jag på Darth Vader-reklamen (ja, jag vet, den handlar om en bil egentligen, men det märker jag knappt) ett par gånger. Jag skulle kunna sjunga dess lov i flera meningar. Den är bedrägligt enkel, snyggt spelad, lysande kroppsspråk, understated och med hög igenkänningsfaktor (på flera punkter, i mitt fall för känslan av att vara Darth Vader fångad i en fyraåring utan jedikrafter). I sådana här lägen blir jag extra glad över att hitta en film till, med mer av den lille Vader.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=tM3s37fZZts&w=640&h=390]

Jag struntar i att det är ett blibolag bakom. Den gör mig glad.

I will finish this...

Ni minns säkert den här? Om hur skrivande är som att jaga pterodaktyler och som att vara en galen bergsget? Nå, den går på rundgång i huvudet på mig och nu när jag verkar ha skaffat mig ett helt nytt och intressant skrivvansinne så är den ännu lämpligare. Se, det är så att jag tidigare inte kunde komma fram till vad jag skulle skriva och därför satt fast. Nu kan jag inte komma fram till om det jag har skrivit ska få vara kvar eller inte, och därför kör jag fast. Men! Frukta icke! Jag är författare och jag ska avsluta det jag har påbörjat! I det här fallet gör jag det genom att ta multipla kopior på texten och saxa ut stycken som jag ersätter med nya. Oron över att ersätta något anständigt med något undermåligt finns kvar. Men på det här sättet har jag i alla fall kvar det jag skrev först.

Ja, jag vet, det är ofantligt mycket troligare att jag kommer att skriva något helt annat, ett tredje alternativ, än att jag tar tillbaka gammal ratad text. Men det är som med en undangömd snuttefilt. Jag behöver inte plocka fram den för att veta att den finns där och det känns tryggt ändå.

Idag har jag varit duktig nog att få äta en av pralinerna min förläggare skickade. Den här texten är inte min mäster. Jag ska allt visa den.

Under tiden funderar jag på vad jag ska kalla det där håglösa surfandet som sker mellan kapitlen, om nu surfande, läsande och allt annat smått och gott jag sysslar med innan jag börjar med skrivande är en startsträcka ...

Ansiktsuttryck

Som ett fullständigt Tim Roth-fan och ständigt nyfiken på folks bevekelsegrunder för beteenden är jag förstås också galet förtjust i Lie To Me. Tre säsonger fulla av Roth som spelar Cal Lightman med ett kroppsspråk som inte är av denna värld, en förtjusande dialog, en galet bra personkemi mellan skådisarna och en far-dotter-relation som är spännande. Jag kan varmt rekommendera serien om nu någon hade missat den. Lightman är baserad på Paul Ekman, en forskare som jobbade med mikrouttryck och som förespråkade att det finns ansiktsuttryck som är helt allmänmänskliga och inte kulturellt burna. Han utvecklade en serie igenkänningsfaktorer för att hitta identifiera sådana uttryck - FACS. (Och om jag förstått saken rätt så är relationen mellan Lightman och hans dotter Emily också baserad på teorier om förtroende mellan föräldrar och barn som Ekman och hans dotter framfört)

I serien har vi också en naturbegåvning på att se lögner och uttryck, vad Ekman kallar för en wizard. I verkligheten har Ekman identifierat 50 sådana naturbegåvningar ur en grupp av 20 000 människor och om man vill följa en intressant blogg (eller bara läsa lite för nöjes skull) så finns det en kvinna som jobbar med det som bloggar under Eyes for Lies.

På den bloggen fanns en länk till ett test som gäller identifierandet av falska och äkta leenden. När jag pluggade psykologi på universitetet så gjorde vi en del tester med just mikrouttryck, men jag hade aldrig gjort ett med leenden förut. Resultatet är inte så mycket förvånande som intressant. Av 20 fick jag 14 rätt. Av de sex som jag fick fel var jag tveksam innan jag klickade i på alla. Två var falska och fyra genuina och fem var män och en kvinna. Teorierna säger att vi är oväntat dåliga på att känna igen falska leenden, men gäller det också när vi ser genuina och ändå är misstänksamma? Det ger en något att fundera på.

Hur gick det för er?

Startsträcker

Har kommit fram till att 'prokrastinera' inte fyller sin funktion för mig. Negativ klang, tråkiga associationer och det gör att jag känner mig slö, slapp och dålig. Nej, jag har bestämt mig, hädanefter får det heta 'startsträcker' istället. Jag behöver lite uppvärmning innan jag ger mig på stora, svåra saker (som resten av kapitel fem och det fruktade kapitel sex, eller sju om jag bryter tidigare). Det är en startsträcka mer än ett uppskjutande av själva agerandet. Nödvändig. Eller ja, jag verkar inte komma runt den i alla fall, så då kan den lika gärna få ett ord. Idag har jag startsträckt med lite bloggläsning, bildgoogling, användande av eniros kartfunktion, städat i mapparna i datorn och nu till sist ett blogginlägg. Men nu får det vara nog, jag ska koka en kopp te, ta en pralin som en lydig liten författare och sätta igång på allvar. Den här lördagen blir inte längre av att jag väntar.

Som islossning

Imorse tappade jag tiden. Jag var inne i kapitel fem och det kräver knepiga omskrivningar och tillbakablickar (som jag inte kan bestämma mig för om jag ska göra i kursivt, i vanlig text eller bara summera som en tanke) och tiden bara slutade spela roll. Den kunde ha sprungit förbi eller stått helt still och jag skulle inte ha märkt det. Äntligen. Det är såhär det ska kännas. Nu jävlar!  

Helt rätt

Det finns dagar som inte känns som om de går att rädda. Jag sov oroligt och vaknade knappt av klockan. Tillbringade morgonen i ett zombieliknande tillstånd och arbetsdagen instängd på kontoret med min begynnande förkylning, te, alvedon och textskrivande för jobbets räkning. Det regnade på mig på vägen hem och jag hade glömt att gå med soporna på morgonen, något som alltid straffar sig. Dessutom hade jag tackat nej till rollspel på grund av att jag känner mig så sänkt och eftersom de senaste dagarna har varit som att dra tänder när jag försökt putsa på manuset. Men det låg ett brev på hallmattan. Ett vadderat kuvert från mitt förlag och jag kunde inte föreställa mig vad det skulle kunna vara. När jag slitit upp kuvertet visste jag inte om jag skulle skratta eller ta till lipen. Min förläggare är inte bara världens bästa, hon är också tankeläsare. Det var en påse praliner och ett kort som hejjade på mig under den här sista månaden av manusskrivande. Fina, fina Anna. Det kunde inte ha kommit bättre.