Som islossning

Imorse tappade jag tiden. Jag var inne i kapitel fem och det kräver knepiga omskrivningar och tillbakablickar (som jag inte kan bestämma mig för om jag ska göra i kursivt, i vanlig text eller bara summera som en tanke) och tiden bara slutade spela roll. Den kunde ha sprungit förbi eller stått helt still och jag skulle inte ha märkt det. Äntligen. Det är såhär det ska kännas. Nu jävlar!