I will finish this...

Ni minns säkert den här? Om hur skrivande är som att jaga pterodaktyler och som att vara en galen bergsget? Nå, den går på rundgång i huvudet på mig och nu när jag verkar ha skaffat mig ett helt nytt och intressant skrivvansinne så är den ännu lämpligare. Se, det är så att jag tidigare inte kunde komma fram till vad jag skulle skriva och därför satt fast. Nu kan jag inte komma fram till om det jag har skrivit ska få vara kvar eller inte, och därför kör jag fast. Men! Frukta icke! Jag är författare och jag ska avsluta det jag har påbörjat! I det här fallet gör jag det genom att ta multipla kopior på texten och saxa ut stycken som jag ersätter med nya. Oron över att ersätta något anständigt med något undermåligt finns kvar. Men på det här sättet har jag i alla fall kvar det jag skrev först.

Ja, jag vet, det är ofantligt mycket troligare att jag kommer att skriva något helt annat, ett tredje alternativ, än att jag tar tillbaka gammal ratad text. Men det är som med en undangömd snuttefilt. Jag behöver inte plocka fram den för att veta att den finns där och det känns tryggt ändå.

Idag har jag varit duktig nog att få äta en av pralinerna min förläggare skickade. Den här texten är inte min mäster. Jag ska allt visa den.

Under tiden funderar jag på vad jag ska kalla det där håglösa surfandet som sker mellan kapitlen, om nu surfande, läsande och allt annat smått och gott jag sysslar med innan jag börjar med skrivande är en startsträcka ...