Penny Dreadful

Om ni inte har hittat och sett, eller hört om utförligt, så är den här recensionen inget för er, men låt det vara sagt, det är en mycket bra recension av Penny Dreadful av Genevive Valentine, och som jag helt håller med om. Begrundandet av lik - ett viktorianskt måste.

Penny Dreadful är en gothic horror-serie som ligger nära League of Extraordinary Gentlemen i det att den använder litterära personligheter som sina karaktärer - men oj, vilken skillnad i stämning! Jag är såld på den av främst två anledningar: Vanessa Ives personlighet, och Frankenstein i den sista scenen. Jag blev överraskad av hur mycket jag brydde mig i båda fallen. I det förra är jag väldigt sugen på att veta mer, och i det senare blev jag verkligt rörd.

Snyggt gjort för en serie som tar alla gothic-klyshor och kör dem i mixern.

Teacher, mother, secret lover

Tv-serier. Jag älskar tv-serier. Särskilt nuförtiden när de avancerat så långt förbi de gamla såporna att de är som väldigt långa filmer i flera delar. Jag _älskar_ det. Berättandet blir som en riktigt bra bokserie, möjligheten att fördjupa sig i karaktärerna, och de allra bästa seriernas möjligheter att riktigt krama känslorna ur mig.  Ahhh. homer-simpson-tv-quote

Jag ogillar när det blir en återställning efter varje avsnitt, eller varje säsong, och jag gillar dem lite smutsigare för somliga dagar och lite snällare för andra. Dessutom är jag dålig på att titta på tv i övrigt (en del program undantagna, som Kobra eller Babel) så det här är hela tv-underhållningen här hemma.

Det har ju blivit en del serier genom åren. Tydligast minns jag de riktigt svåra beroendena, som när jag var tvungen att smyga mig in i den söndagsstängda butiken och lämna pengar på disken för att ta med mig ytterligare en dvd-box med Stargate hem (hur förväntades jag annars överleva söndagskvällen?). En del serier har utmärkt sig genom att locka till att leta gif:ar på tumblr eller skvaller om skådisar/manusförfattare/framtida plotter/kommande karaktärer och andra lämnar mig helt oberörd utöver ett behov av att se nästa avsnitt.

Jag önskar att jag hade helt avkodat det och fattat varför, det måste ju vara rent guld för skrivandet.

Det är så många variabler med alla: vem som är intressant för publiken i dagsläget, vem som kan bli det senare, vem som kan dö så att det driver serien framåt utan att det sänker saker, vilka subplotter förväntas jag bry mig om och vilka bryr jag mig _faktiskt_ om. Och varför. Vad gör att de känns som människor man känner, vad gör att det inte ens slår an en sträng ifall de försvinner. Och jag har svårt att avgöra ifall det har med min dagsform att göra eller om det är något i berättelsen som får mig att bara lämna en serie mitt i säsongen och kanske, kanske, återvända senare.

Hursomhelst är Teen Wolf och Pirates slut för säsongerna och båda med rätt intensiva slut, så det ger mig ju tid att tänka på alla anledningar till fascinationen fram till nästa säsong. De andra som är pågående (Person of Interest, Blacklist, Agents of SHIELD, Elementary, Musketeers och Castle) får helt enkelt fylla utrymmet så länge. Och jag ser verkligen fram emot en andra säsong av Sleepy Hollow och Defiance. Men det kommer att vara rätt bittra känslor från min sida under sommaren, det är då ett som är säkert.

Fast då kanske jag hinner se House of Cards. Och Bron.

Gravity Falls, nya förtjusningen

Disney gör massor som irriterar mig, en massa dumma val och har en mängd brister, men ibland måste jag bara ge dem alla rätt. Idag har jag och Käraste tillbringat kvällen i soffan med ett par avsnitt av det senaste fyndet - Gravity Falls. En tecknad serie om ett tvillingpar som tillbringar sommaren hos sin gammelfarbror Stan i en den lilla hålan Gravity Falls i Oregon. Stan är en skojare som har gjort om sitt hem till en roadside attraction och fyllt den med påhittade mysterier. Inte för att han behöver hitta på mysterier egentligen för Gravity Falls är som Arkiv X, för barn, i skogen i Oregon. Stan är full av original, förkroppsligade fördomar (oftast med en twist) och med andra kids förstås. Och tvillingarna har varandra - Dipper och Mabel. Det är en riktigt smart serie med drivor av meta-repliker och blinkningar till andra genreserier och jag behövde något när jag nu har varit utan Phineas & Ferb så länge. Det finns ett visst tecknat på tv-format hål i mitt liv som bara kan fyllas av sånt här. Varma rekommendationer.

Veronica Mars! Gentleman Bastards!

Precis när jag tror att världen inte kan bli tråkigare att ha att göra med (hotade bipopulationer ger mig djup ångest och Gräv 13 med Janne Josefsson är verkligen praktexempel på hur man skapar folk som går postal, för att inte tala om REVA & Beatrice Ask) så kommer det solstrålar på internet: De senaste dagarna har bjudit på en makalös kickstareter för att få se en film om Veronica Mars, min favoritdeckare. Det tog en dag för den att fyllas och nu kan det bara bli mer och mer episkt. Vi får se den nästa vår! (missa inte filmen för kickstartern, daddy Mars är som vanligt underbar!)

Och så idag kom nyheterna att Scott Lynch har levererat ett manus till tredje delen om The Gentlemen Bastards - The Republic of Thieves - och att publikationsdatum är satt. I år! I oktober!

Suecica Astrum Erratus Praemium

Jag har blivit nominerad till ett pris, till Suecica Astrum Erratus Praemium 2012, tillsammans med bla värdiga kandidater som hela SF-bokhandeln och tv-serien Äkta människor. Om man är medlem på Star Trek Database så får man rösta. Kolla in kandidaterna och gör ett val. Jag är lite tagen faktiskt, den enda rimliga reaktionen på det här är förstås att brista ut i sång:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=X6oUz1v17Uo&w=640&h=480]

och förstås:

Cumberbatch och Keats

För att det är för lite Cumberbatch mellan Sherlock-säsongerna: [youtube http://www.youtube.com/watch?v=TdphtMWjies]

Varsågoda. (via laziestgirlintown som sa: "OK, this is Benedict Cumberbatch reading Ode to a Nightingale by John Keats. Since I’m just flailing, I’ll quote one of the comments from Youtube: “His voice is like a jaguar hidden inside a chocolate-covered cello lined with soft, diamond-incrusted velvet.” That’s pretty much spot on.")

... och på tal om science fiction

... så är jag väldigt förtjust i Äkta människor! Färgerna, platserna, det gamla dilemmat med var en robot slutar och ett medvetande börjar, vad människor är värda i förhållande till maskiner och vad som är mänskligt beteende och vad som är värdigt. Och så känns den svensk. Jag gillar amerikanska filmer också, men det är så förbaskat trevligt att se min genre i miljöer och sammanhang där jag fattar vad alla subtexterna kommer sig av. Förväntningarna var höga, men det höll klass! Att geriatrikhubben är vad yngre människor tror att äldre människor behöver är ett välkommet humorinslag, samtidigt som det antyder äldrevårdsdebatt. Hon är vansinnigt läskig dessutom.

Äkta människor

Nu är det eventuellt så att jag är sist med att uppmärksamma den här serien, men då får det vara hänt - för så taggad på en svenskproducerad tv-serie som jag är nu kan jag inte ens minnas när jag var senast. Äkta människor verkar ha allt jag vill ha. Bladerunner möter Stepford Wives, fast svenskt.Se bara på den här reklamfilmen för en hubot:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=_Py_xFXEUyc]

Det är ju snyggt, rent och inte så lite läsikgt. Och sen såg jag trailern och fick sådan där längtan som bara Stargate Universe och Game of Thrones har gett mig tidigare. Se själva:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=VKOZoAdhHso]

Och om ni redan är sugna, redan sett alla trailers och klipp så finns det ändå något nytt och tjusigt: i senaste numret av Utopi så tolkar olika serieskapare Äkta människor. Och den kom till butiken idag!

Kuriosa: Regissören för avsnitt 5-8 är samma regissör som just nu är aktuell med kritikerrosade Katinkas kalas och som ska regissera Cirkeln, Levan Akin.

Fringe

En av stammisarna i butiken bytte tips med mig för ett tag sen. Vi gillar tv-serier båda två och jag hade just avslutat alla avsnitt av Supernatural och hon hade likaledes avslutat Fringe. Vi hade bara sett några avsnitt av den andres senaste tv-seriepassion och varit avgjort oimponerade, så det gavs gott om tillfälle att sjunga sin series lov. En tjugo minuter senare lovade vi varandra att göra ett nytt försök med den respektive ratade tv-serien, och gissa om jag är glad för det! Nu är det jag som är fast i Fringe och jag är verkligen imponerad. Det var lite knepigt att skaka känslan av att jag sett delar förut och inte gillade det, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var jag inte tyckte om. Just nu kan jag bara hitta fördelar med serien, hela vägen ner till hur de lyckas lägga en cliffhanger-känsla på slutet av varje avsnitt även om varje episod har en avslutad huvudplot. Det är galet. Jag vill genast sätta igång nästa avsnitt varje gång!

Så, på rekommendation kan jag nu också rekommendera Fringe, ifall inte alla sett den redan förstås. Det har ju hänt förut att man är sist med något fantastiskt, men jag är glad att jag har hittat en ny favorit.