Förkylningstider, dödslinjetider

Min läslista är full av uppdateringar från folk som är inne på sluttampen av sina manusomgångar (Elizabeth Bear gör spektakulära inlägg där hon listar alla möjliga saker som gör livet kring dödlinjemarschen möjlig och uthärdlig) och jag borde vara där också. Istället är jag i klorna på en ovanligt påträngande förkylning. Den här gången med omotiverade och överraskande nysattacker (upprepade gånger, från ingenstans, utan förvarning - jag hatar dem lite extra mycket) och värk i nacken på gräns till nackspärr. Den här köttdockan är defekt och jag vill ha en ny.

Men, on a brighter note, jag har (tror jag) identifierat ett plotproblem och kommit på en åtgärd som inte innebär att jag måste börja om från början på vit sida (vilket är min stora skräck och vore en riktig mardröm när jag nu gjort det tre gånger redan). Det tillsammans med den omslagsskiss jag fått se har mig på ett bättre humör än i måndags kväll. Köttet är svagt men anden stark, eller vad de nu säger.