Att ha skrivit en bok, inte skriva den

Käraste brukar säga att han en gång hade en dröm och att jag tagit den ifrån honom. Han säger att innan han träffade mig så trodde han att han ville skriva. Sen har han sett hur det går till med bokeriet och har bestämt sig för att det inte är så attraktivt i alla fall. Han har sett mig ihopsjunken över skrivbordet till den kända skrivpositionen Räkan och han har hört ljuden min nacke och rygg gör efter ett av de passen. Han har sett högarna med råmanus, drivorna av korrektur från mina betaläsare och han har sett mig nöta ett hål i parketten medan jag försöker komma fram till hur jag ska lösa en plottwist eller (ännu meningslösare) om jag förändrar hela känslan i boken om jag tar bort en mening eller inte. Det har varit sömnlösa nätter, förlag som håller en på halster, refuseringsbrev och känslomässiga berg-och-dalbanor. Han trodde ett ögonblick att han återfått gnistan när jag blev antagen, men nu när jag börjat om så verkar han blivit övertygad om att han bestämt sig för rätt sak.

Han vill hellre ha skrivit en bok än att skriva den.

För egen del säger jag som så många andra: Oavsett hur roligt det är att skapa världen, möta karaktärerna, få dem att göra saker, bygga en elegant mening med många bottnar och den perfekta interpunktionen så vill jag mest av allt bli klar.

Och nu är jag det - med råmanus i alla fall.