Karaktärsfavorisering och skrivrädsla

I torsdags höll jag och Christofer Emgård låda på Bunkeflostrands bibliotek som en del av I love books, en satsning på läsande och böcker inom Malmös bibliotek. Vi hade vansinnigt trevligt, trevliga och intressanta människor var där och de ställde frågor. Jag älskar frågor. Då vet jag att jag säger något som någon ville veta, jag behöver inte gissa vad de är nyfikna på eller vilken del av den här bokskrivarupplevelsen som kan ge dem mest. Jag kan förstås inte garantera att mitt svar är vad de ville höra, men det är deras ansvar när de frågar, inte mitt. Jag svarar så sanningsenligt jag kan vid varje givet tillfälle. Jag fick till exempel frågan "vilken karaktär gillar du bäst?" och den var lätt just då eftersom jag precis skrivit ett stycke om Hemming med John Wayne av Billy Idol i lurarna. Just då, i det ögonblicket, var Hemming min favorit. Jag gillar hur han ser ut, vad han tänker på, hur han ser på Udda (som jag ju tillbringar en hel del tid med och det är trevligt när någon av mina karaktärer gillar henne mer än vad hon gillar sig själv), hans relation till Vanadis är spännande och inte särskilt normativ och han har så mycket problem i livet att det aldrig är tråkigt att vara med honom.

Men jag har fått precis samma fråga förut och svaren har alltid varit olika. Jag har gillat Udda bäst, för hon försöker göra vad hon kan trots att det kan ge henne svar på frågor hon inte ville ställa. Jag har gillat Gustav bäst, för han har en förmåga som jag som arkeolog hade önskat mig och han drömmer om en finare värld där sann godhet finns och där förfining betyder något. Jag har varit kär i Vanadis, hon har det inte lätt hon heller, tänk att inte veta ifall folk runt dig verkligen gillar dig eller om de bara reagerar på din närvaro, kan man bli älskad då? Jag har gillat Oraklet bäst, hon som lever med den bittra kunskapen om vart människan har varit samtidigt som hon vet vart människan är på väg. Jag har gillat Daniel som är trogen, varm och en sann vän, han som råkar illa ut för att han är äventyrslysten och nyfiken.

Varje gång jag har en ny favorit bland mina karaktärer kommer nya känslor fram. Känslor för dem och känslor de har för andra. Detaljer och historia, åsikter och plottrådar. Det tar helt nya vändningar för att jag har förälskat mig och inte vill släppa taget. Jag försöker hela tiden intala mig att uttrycket 'kill your darlings' inte har med just mina älsklingar att göra, eller med just de här scenerna att göra. Det handlar bara om uttryck och ordval. Jodå, så är det säkert. Fast nej. Jag vet ju hur mycket jag måste klippa bort sen, och ersätta med text som faktiskt har med historien att göra, inte allt det bakland jag just njutit av att skriva. Det är aldrig bortslösat förstås. Skriven text finns där att jobba med, text i huvudet gör ingen glad.

På det stora hela är det nog bra att jag favoriserar mina karaktärer stundvis, det gör ju också att ingen av dem blir mammas favorit för länge och att allas historia får ta utrymme - särskilt viktigt känns det som eftersom jag skriver i jag-form och Udda annars hade kunnat bli den viktigaste. Då hade resten av min värld fått rätta sig efter hennes behov och hon hade blivit en förlängning av mina känslor och åt det hållet ligger galenskap, självförhärligande och Mary-Sue-berättelser. Nej, Udda är en av många karaktärer som har egna liv, egna drömmar och egna bevekelsegrunder. Somliga av de personerna gillar Udda och skulle gärna hjälpa henne om de kan, somliga vill inte även om de har möjligheten. Hon får lära sig leva med det, för sådan är världen.

En annan fråga jag fick var "har du någonsin fått skrivkramp?" på vilken jag svarade ett tveklöst "ja". Jag bryr mig inte alltid om var min brist på ord-på-papper kommer ifrån, men det har känts som kramp så det kallade jag det. Jag vet att det har funnits gånger då jag bara mått dåligt av brist på solljus (jag är dessvärre känslig för den sortens naturlig händelse, hösten är alltid jobbig och vintern suger), jag kan ha haft andra problem, det kan ha varit på grund av prestationsångest och det kan vara för att jag är rädd. Jag har inte brytt mig om att gå igenom det helt, jag har bara bitit ihop och försökt skriva ändå, om det så är 100 ord som jag hatar så är det 100 ord mer än förut.

Jag hittade ett skrivinlägg som Lilith Saintcrow gjort om det här. Hon kallar det rädsla och lägger ut texten. Nyttig läsning även om man inte alltid håller med henne på alla punkter.

Så nu ska jag ta min tillfälliga förälskelse och mitt koppel om rädslan att jag inte kommer att hinna innan deadline och få lite skrivet. Hoppas ni har en fin helg allesammans, och om ni har någon favoritkaraktär så får ni gärna berätta om den!