Det underliga med text

Jag har ett nytt projekt som jag varit helt kär i. Jag skrev så fingrarna blödde, njöt som jag inte njutit av att skriva på länge och sen en dag körde jag fast. Allt sög. Inget jag skrev blev något. Jag läste igenom det jag gjort och fann det vara uselt. Vilket slöseri med tid! Vad trodde jag egentligen? Skulle det här kunna bli något? Aldrig! Spola framåt ett par veckor. Jag har tagit upp det skrivande jag borde göra igen, det går bra, jag är nöjd och precis då är det dags att skicka in en seminarietext till en textresa jag ska på om en vecka lite drygt. Jag vill inte skicka det jag håller på med och jag har ingen annan nyskriven text liggande. Förutom det där ratade projektet. Jag återvänder till det och döm om min förvåning!

Det är rätt bra! Eller i alla fall kul. Eller åtminstone sann sin form. Jag börjar putsa. Så går det ett par dagar och idag läser jag det igen. Det suger. Ingen kommer att gilla det. Jag är helt övertygad.

Jag funderar på om texten har någon slags fluktuering, jag lutar åt det, för inte har väl mitt humör eller min smak förändrats så drastiskt över loppet av ett par dagar? Kan det vara fråga om Schrödingers text? Att det är lika sannolikt att den är bra eller dålig så länge du inte öppnar dokumentet och att det är först i det ögonblick du börjar läsa den som det blir avgjort vilket. Jag får hoppas att den har en bra dag när det är dags för folk att läsa. Stackars lilla text.