Karaktärsfavorisering och skrivrädsla

I torsdags höll jag och Christofer Emgård låda på Bunkeflostrands bibliotek som en del av I love books, en satsning på läsande och böcker inom Malmös bibliotek. Vi hade vansinnigt trevligt, trevliga och intressanta människor var där och de ställde frågor. Jag älskar frågor. Då vet jag att jag säger något som någon ville veta, jag behöver inte gissa vad de är nyfikna på eller vilken del av den här bokskrivarupplevelsen som kan ge dem mest. Jag kan förstås inte garantera att mitt svar är vad de ville höra, men det är deras ansvar när de frågar, inte mitt. Jag svarar så sanningsenligt jag kan vid varje givet tillfälle. Jag fick till exempel frågan "vilken karaktär gillar du bäst?" och den var lätt just då eftersom jag precis skrivit ett stycke om Hemming med John Wayne av Billy Idol i lurarna. Just då, i det ögonblicket, var Hemming min favorit. Jag gillar hur han ser ut, vad han tänker på, hur han ser på Udda (som jag ju tillbringar en hel del tid med och det är trevligt när någon av mina karaktärer gillar henne mer än vad hon gillar sig själv), hans relation till Vanadis är spännande och inte särskilt normativ och han har så mycket problem i livet att det aldrig är tråkigt att vara med honom.

Men jag har fått precis samma fråga förut och svaren har alltid varit olika. Jag har gillat Udda bäst, för hon försöker göra vad hon kan trots att det kan ge henne svar på frågor hon inte ville ställa. Jag har gillat Gustav bäst, för han har en förmåga som jag som arkeolog hade önskat mig och han drömmer om en finare värld där sann godhet finns och där förfining betyder något. Jag har varit kär i Vanadis, hon har det inte lätt hon heller, tänk att inte veta ifall folk runt dig verkligen gillar dig eller om de bara reagerar på din närvaro, kan man bli älskad då? Jag har gillat Oraklet bäst, hon som lever med den bittra kunskapen om vart människan har varit samtidigt som hon vet vart människan är på väg. Jag har gillat Daniel som är trogen, varm och en sann vän, han som råkar illa ut för att han är äventyrslysten och nyfiken.

Varje gång jag har en ny favorit bland mina karaktärer kommer nya känslor fram. Känslor för dem och känslor de har för andra. Detaljer och historia, åsikter och plottrådar. Det tar helt nya vändningar för att jag har förälskat mig och inte vill släppa taget. Jag försöker hela tiden intala mig att uttrycket 'kill your darlings' inte har med just mina älsklingar att göra, eller med just de här scenerna att göra. Det handlar bara om uttryck och ordval. Jodå, så är det säkert. Fast nej. Jag vet ju hur mycket jag måste klippa bort sen, och ersätta med text som faktiskt har med historien att göra, inte allt det bakland jag just njutit av att skriva. Det är aldrig bortslösat förstås. Skriven text finns där att jobba med, text i huvudet gör ingen glad.

På det stora hela är det nog bra att jag favoriserar mina karaktärer stundvis, det gör ju också att ingen av dem blir mammas favorit för länge och att allas historia får ta utrymme - särskilt viktigt känns det som eftersom jag skriver i jag-form och Udda annars hade kunnat bli den viktigaste. Då hade resten av min värld fått rätta sig efter hennes behov och hon hade blivit en förlängning av mina känslor och åt det hållet ligger galenskap, självförhärligande och Mary-Sue-berättelser. Nej, Udda är en av många karaktärer som har egna liv, egna drömmar och egna bevekelsegrunder. Somliga av de personerna gillar Udda och skulle gärna hjälpa henne om de kan, somliga vill inte även om de har möjligheten. Hon får lära sig leva med det, för sådan är världen.

En annan fråga jag fick var "har du någonsin fått skrivkramp?" på vilken jag svarade ett tveklöst "ja". Jag bryr mig inte alltid om var min brist på ord-på-papper kommer ifrån, men det har känts som kramp så det kallade jag det. Jag vet att det har funnits gånger då jag bara mått dåligt av brist på solljus (jag är dessvärre känslig för den sortens naturlig händelse, hösten är alltid jobbig och vintern suger), jag kan ha haft andra problem, det kan ha varit på grund av prestationsångest och det kan vara för att jag är rädd. Jag har inte brytt mig om att gå igenom det helt, jag har bara bitit ihop och försökt skriva ändå, om det så är 100 ord som jag hatar så är det 100 ord mer än förut.

Jag hittade ett skrivinlägg som Lilith Saintcrow gjort om det här. Hon kallar det rädsla och lägger ut texten. Nyttig läsning även om man inte alltid håller med henne på alla punkter.

Så nu ska jag ta min tillfälliga förälskelse och mitt koppel om rädslan att jag inte kommer att hinna innan deadline och få lite skrivet. Hoppas ni har en fin helg allesammans, och om ni har någon favoritkaraktär så får ni gärna berätta om den!

Dödar älsklingar

Det har fördelar och nackdelar att börja om helt med manuset. Fördelarna är först och främst att jag har en linje som jag tror fungerar och att jag redan har skrivit snarlika scener förut så jag vet vart jag är på väg. Tryggheten i det är inte att förakta. Nackdelarna smyger sig på mig efter hand. Dagens insikt gällde en favoritscen från förra utkastet som jag genom ett möte och en konversation gjort omöjlig. Jag hade så hoppats att jag skulle kunna ha med just den scenen (den är ju så snygg, och rolig!) men det visar sig inte gå med den Nya Förbättrade Tidslinjen.

Funderade ett ögonblick på att göra bonusmaterial av den, men det känns knepigt att visa någons första möte när det inte längre är det första. Ack ja, vad är väl en bal ...

När det kommer till prokrastineringstekniker har vi nu kommit till "men om jag har idéer till det här andra Hemliga Projektet, borde jag inte hänge mig då? de försvinner ju annars, eller hur?" Om jag haft lite disciplin så hade jag kunnat använda det som uppvärmningsteknik, men eftersom disciplinen inte är helt närvarande förnekar jag mig nöjet. Istället har det blivit "om du skriver din dagskvot som en duktig liten tangentbordsräka så får du lov att skriva vad du vill ikväll". Det har så här långt inte lett till något.

Skrivande i länkform

När jag lyckas slita mig från rapporter från Japan och Mellanöstern så läser jag om skrivande (förstås) och nu har jag ett gäng länkar som är väl värda besväret. Så, det här kan eventuellt vara mer för min skull än för er. Om ni inte skriver själva förstås, då är det här riktigt, riktigt bra grejjer av människor som vet vad de snackar om. Först ut är Sarah Monette som pratar om mosstrollproblemet. I korthet: använd inte termer eller uttryck som inte är underbyggda i din värld.

Sen har vi ett inlägg ur Elizabeth Bears livejournal där hon pysslar med ett stycke så att man kan se hur hon tänker kring tempo och karaktärsbeskrivning. Det är inspirerande. (EBear brukar också prata om mosstrollsproblemet.)

Till sist har vi ett inlägg av Sherwood Smith om att lära sig skriva om. Och det är väl det inlägg som har mest bäring på mig i dagsläget.

Sen har jag en bonuslänk (tack Moa, jag hade inte hittat annars!) Den visar ett par av mina favorithus i Malmö. Se och njut, funkis när det är som funktionellast.

I will finish this...

Ni minns säkert den här? Om hur skrivande är som att jaga pterodaktyler och som att vara en galen bergsget? Nå, den går på rundgång i huvudet på mig och nu när jag verkar ha skaffat mig ett helt nytt och intressant skrivvansinne så är den ännu lämpligare. Se, det är så att jag tidigare inte kunde komma fram till vad jag skulle skriva och därför satt fast. Nu kan jag inte komma fram till om det jag har skrivit ska få vara kvar eller inte, och därför kör jag fast. Men! Frukta icke! Jag är författare och jag ska avsluta det jag har påbörjat! I det här fallet gör jag det genom att ta multipla kopior på texten och saxa ut stycken som jag ersätter med nya. Oron över att ersätta något anständigt med något undermåligt finns kvar. Men på det här sättet har jag i alla fall kvar det jag skrev först.

Ja, jag vet, det är ofantligt mycket troligare att jag kommer att skriva något helt annat, ett tredje alternativ, än att jag tar tillbaka gammal ratad text. Men det är som med en undangömd snuttefilt. Jag behöver inte plocka fram den för att veta att den finns där och det känns tryggt ändå.

Idag har jag varit duktig nog att få äta en av pralinerna min förläggare skickade. Den här texten är inte min mäster. Jag ska allt visa den.

Under tiden funderar jag på vad jag ska kalla det där håglösa surfandet som sker mellan kapitlen, om nu surfande, läsande och allt annat smått och gott jag sysslar med innan jag börjar med skrivande är en startsträcka ...

Som islossning

Imorse tappade jag tiden. Jag var inne i kapitel fem och det kräver knepiga omskrivningar och tillbakablickar (som jag inte kan bestämma mig för om jag ska göra i kursivt, i vanlig text eller bara summera som en tanke) och tiden bara slutade spela roll. Den kunde ha sprungit förbi eller stått helt still och jag skulle inte ha märkt det. Äntligen. Det är såhär det ska kännas. Nu jävlar!  

Helt rätt

Det finns dagar som inte känns som om de går att rädda. Jag sov oroligt och vaknade knappt av klockan. Tillbringade morgonen i ett zombieliknande tillstånd och arbetsdagen instängd på kontoret med min begynnande förkylning, te, alvedon och textskrivande för jobbets räkning. Det regnade på mig på vägen hem och jag hade glömt att gå med soporna på morgonen, något som alltid straffar sig. Dessutom hade jag tackat nej till rollspel på grund av att jag känner mig så sänkt och eftersom de senaste dagarna har varit som att dra tänder när jag försökt putsa på manuset. Men det låg ett brev på hallmattan. Ett vadderat kuvert från mitt förlag och jag kunde inte föreställa mig vad det skulle kunna vara. När jag slitit upp kuvertet visste jag inte om jag skulle skratta eller ta till lipen. Min förläggare är inte bara världens bästa, hon är också tankeläsare. Det var en påse praliner och ett kort som hejjade på mig under den här sista månaden av manusskrivande. Fina, fina Anna. Det kunde inte ha kommit bättre.

Skrivdagar

Kapten har gett mig ett par dagars permission från skutan för att ägna mig åt min andra böjelse, skrivandet. De dagarna tillbringar jag så här:

För den observante så har jag alltså sällskap i den här drastiska förlusten av sanity points, den här gången av den begåvade Jenny Milewski som jobbar vidare på sin skräckroman Tomrum. Det är inte det sämsta att kunna titta upp och bli påmind om vad jag egentligen strävar efter - färdigt manus med redigeringsmöjligheter. För att inte tala om att konversationerna mellan det frenetiska skrivandet är lättsamt och inspirerande. Eller ja, om man är fascinerad av seriemördare eller vill veta hur en dramaturgisk kurva ser ut så är det inspirerande.

Och utsikten är inte så dålig den heller:

Skriver synopsis

Har hamnat i lite dilemma med boken och för att lösa det skriver jag nu ett synopsis. Ja, jag vet, det är lite sent påkommet kan man tycka. Men det är rätt intressant vad man hittar i sin struktur när man gör det efter att man börjat. Synopsis är ingen picknick att skriva bara och goda råd är svåra att hitta. Det har skrivits mycket på nätet men summan av det mesta verkar vara 'alla gör olika' och begränsningarna verkar variera från en halv A4 till 20 A4, från att det ska vara en övertygande försäljningsteknik till att det bara ska vara för författarens eget bruk.

Två länkar jag fann hjälpsamma var den här artikeln i Svensk Bokhandel och det här inlägget av Dee-Ann Latona DeBlanc.

Jag roar mig med DeBlancs upplägg och skriver en rad, en paragraf och en sida.

Öppet brev till min musa

Kära söta rara du! Du vet att jag saknat dig, har jag inte sagt det ofta nog? Har jag inte sjungit din lov högt och tydligt i alla medier som orkat lyssna? Du är inte bortglömd och du är inte eftersatt. Ger jag dig inte praliner och champagne? Mjuka tofflor, vackra morgonrockar, hela dagar att bara vräka ur sig material på bibliotek eller kaféer? Jo det gör jag.

Ändå lämnade du mig sittande här, ensam och olycklig när jag behövde dig som mest och nu i den tolfte timmen så återvänder du! Som en tjuv om natten, ett spöke i de skumma morgontimmarna. Hur skulle det vara ifall vi kom överens om att du ger mig idéer när jag behöver dem och inte flera veckor för sent? Och att du inte levererar dem på morgonen när jag knappt kan stava mitt eget namn i brist på koffein och kolhydrater. Hur skulle det vara ifall du i alla fall tycker att den idé du gett mig på morgonen är bra nog även till lunch? Jag klarar inte av mer velande eller fler kalla axlar. Jag behöver lite konstant närvaro, en pålitlighet.

Då behöver jag inte en musa, säger du? Snicksnack. Utan glimtar av inspiration skulle det aldrig bli något av, då skulle jag läsa istället, det vet du.

Vad säger du? Ska vi göra en gemensam ansträngning och se om vi kan få ihop det här? Vi har en månad och några dagar på oss, det borde väl gå? Jag lovar dig levande ljus och körsbärspraliner ikväll om du ger mig ett par inspirerade konversationer nu.

Lämna mig inte.

Din förtvivlade författare, Nene

Vankelmodig

Jaha. Så är vi där igen. Den inre redaktören har fått fritt spelrum och har djupt rotade åsikter om vartenda ord som sätts på papper. Jag skriver en scen och ratar den strax igen. Skit. Som om jag hade tid med det här. Jag har varit produktivare de senaste dagarna än på flera veckor och aha!-upplevelserna har varit fler än på flera månader, och ändå ligger jag vaken varje kväll och räknar ner dagarna till min deadline och undrar om jag kommer att hinna. Jag vill ju inte ha ett grovt utkast till förlaget på deadlinedagen (den siste februari för de som undrade), jag vill ha ett polerat manus! Jag vill att orden ska glänsa var för sig och bilda vackra sekvenser som slår an rätt ton när man läser dem. Metaforer som är stilsäkra och dialoger som känns trovärdiga (utan att vara diskbänksrealistiska, för gudars skymning vad jag tycker det är tråkigt att skriva och läsa). Hur gärna jag än skulle vilja odla bilden av ett författargeni som sätter sig ner och får meningarna genom gudomlig försyn så är det verkligen inte jag.

Samtidigt är det roligare att skiva nu än på mycket länge också. Jag har en ny favoritkaraktär, har gått igenom mina bilder från Malmö i somras och njuter av att kunna hitta på vad jag vill var jag vill i hela stan.

Om bara dagarna var längre. Om bara min ordproduktion var högre per dag. Om bara februari hade lika många dagar som alla andra månader. Eller varför inte ett par veckor mer, när jag nu ändå önskar mig det omöjliga.

Välja sida?

Idag hade jag chans att använda min mest oväntade julklapp: Det är den lilla skatan ovanpå m:et som gör det för mig.

Resten av helgen tillbringades så här:

Framför den här:

Nej, det är helt riktigt. Det var verkligen inte synd om mig.

Genrelycka - Bister fantasy

Jag är sedan igår uppfylld av språklycka. En av mina vänner, den kloka herr Emgård, myntade en ny term för fantasy - bister fantasy. Det är så perfekt för mina bokhandlarbehov att jag nästan blir tårögd! Nu behöver jag inte beskriva de böckerna som 'smutsig fantasy' eller 'nitty gritty' som jag känt mig tvingad till tidigare. Känns riktigt, riktigt bra. Jag har funderat på ifall det finns en bättre term för urban fantasy också. Än så länge ingen framgång. Förslag mottages tacksamt.

God fortsättning förresten! Hoppas era helger avlöpte över förväntan och att ni har en fin vecka. Jag önskar att jag hade goda nyheter från det självpåtagna skriv-ide jag gått i. Men än så länge anser jag att det är goda nyheter att jag inte får raseriutbrott på mina motsträviga karaktärer. Om jag inte avrättar dem så är det ett under. *tar ett ögonblick och funderar över ifall det skulle vara möjligt* Nej, de överlever nog idag också. Men jag ger inga garantier för imorgon.

This book is not the boss of me

Det händer att jag fastnar i det jag skriver. Ok, det händer oftare än jag har lust att erkänna och jag erkänner det ofta nog ändå. Det händer att jag måste tala allvar med mig själv. Visst, det händer också skrämmande ofta. Dagligen. Oftast på morgonen om vikten av att stiga ur sängen. Men jag har förstått att det händer andra också: "I recognize that writing a novel is hard. And I don’t give a lemur’s left foot. I don’t give a good goddamn. I don’t give two shits in a wicker basket. The best things in life are hard. Like hunting pterodactyls. Like getting married. Like climbing a mountain and building a ladder to the moon. Like raising children. Like raising robotic children. Like making a golem who will build a robot who will raise your robot children."

Läs och begrunda. Alternativt skratta dig igenom.  I am a writer, and I will finish the shit that I started. Hädanefter ska jag ha en rulle silvertejp bredvid datorn, så att jag minns dessa visa och vansinniga ord.

Önskelista, kategori 'ytterst nödvändigt'

Igår pratade jag med min förläggare igen. Det är alltid trevligt, känns som att prata med en kompis som jag inte känner än, men samtidigt får man inte tappa bort sig helt. Vi har en arbetsrelation också och det var därför hon ville att jag skulle ringa. Vi pratade tidsplan. Resultatet av samtalet hade jag i mailen bara minuterna senare. Hon kallar det en 'titelsida' och där står det uppställt när jag ska lämna in första gången, när omslaget ska vara klart, när jag får tillbaka kommentarer, ska lämna andra gången, får tillbaka kommentarer igen, går till korr, går till sättare och layout, går till tryck, kommer tillbaka från tryck och till sist - när den ska släppas.

Om allt håller, om jag lyckas med min sida av jobbet, så har jag en bok till om det sära Malmö till hösten. För att det ska hålla önskar jag mig Skrivtid. Om jag skulle sätta det i en julklappskategori så hamnar det bland mjuka paket man verkligen vill ha även om det rör sig om nödvändigheter.

Jag har tagit fram min kalender och håller som bäst på att stryka saker. Jag måste jobba, jag måste äta. Jag har hört att det är lämpligt att sova. Resten av tiden ägs av skrivandet och allt annat får anpassa sig. Första deadline är i februari, jag vet vad jag gör fram tills dess.

Kalla mig pretto

När jag läser igenom förra inlägget kan jag riktigt höra hur jag biter ihop käkarna och hugger varje mening kort. Jösses, det är allvar det här, tänker jag om det. När jag fått tidsplanen igår blev jag lättad och glad, nu händer det, nu jäklar, det här klarar jag-känslor. Sen kom promenaden hem, i mörkret och slasket över kyrkogården och jag måste ha sänkt garden eller drabbats av kalla fötter (pun intended) för gudars skymning vad sammanbiten jag var imorse när jag jag skrev det där inlägget. Ja, ja, man blir visst konstig av det häringa skrivandet också. Inte bara disträ och stundtals omöjlig att leva med. Det kommer nya spännande insikter hela tiden.

Sviktar

Gudars skymning vad jag är usel. Hela dagen igår och det enda jag hade på schemat att göra var att äta en långsam frukost efter att ha vaknat av mig själv och sen skriva. Resultat? Jag glömde stänga av väckarklockan, läste bort hela förmiddagen, släpade mig till biblioteket på eftermiddagen utan ett uns skrivarglädje och jag verkar ha lämnat disciplinen hemma för jag lyckades med 342 ord. Trehundrafyrtiotvå. Det är så lite att jag inte ens kan kalla det ett seriöst försök. Och kom jag upp imorse då? Nehej, inte det. Inget morgonskrivande idag inte. Det är dåligt för moralen det här.

Hah!

Jag hade tre dödslinjer att möta tills igår och jag klarade alla! Nu har jag bara två kvar innan torsdag vilket är tur med tanke på hur uppbokad jag är resten av veckan. Resten av gårdagen tillbringades med Bitches United på utflykt på den skånska landsbygden. Vi hade goda nyheter att komma med alla fyra så det var idel firande.

En skrivdag

Idag känns skrivandet som jag kommer ihåg det - jag sitter i sängen i pyjamas med datorn i knäet och skriver om varje förbaskad mening tre gånger innan jag kommer på att det var fel mening från början. Eller så skriver jag hela stycken som jag tycker är lysande och jag känner vinden i håret så fort det går. Och sen läser man igenom det och inser varför det gick så fort. Skräp. Det blir säkert bra till sist, men jag ser en lång dag av det här framför mig. Nå, jag tänker inte lämna pyjamasen i alla fall och pralinerna och kaffet står vid sängen så jag behöver inte gå någonstans ändå.

Om ett par timmar hoppas jag ha kommit in i det så pass att jag kan luta mig tillbaka och njuta av att leva myten.

Novellvånda

Det här med noveller är inte så lätt som jag inbillar mig mellan varven. Varför kommer jag aldrig ihåg hur det låser sig när jag ska skriva en novell? Det är inte begränsningarna så mycket som min uppfattning om hur den ska se ut. Bah. Alla idéer jag försökt med har urartat till kapitel i en roman. Äh. Jag som inte har tid med fler romanprojekt!