Kalla mig pretto

När jag läser igenom förra inlägget kan jag riktigt höra hur jag biter ihop käkarna och hugger varje mening kort. Jösses, det är allvar det här, tänker jag om det. När jag fått tidsplanen igår blev jag lättad och glad, nu händer det, nu jäklar, det här klarar jag-känslor. Sen kom promenaden hem, i mörkret och slasket över kyrkogården och jag måste ha sänkt garden eller drabbats av kalla fötter (pun intended) för gudars skymning vad sammanbiten jag var imorse när jag jag skrev det där inlägget. Ja, ja, man blir visst konstig av det häringa skrivandet också. Inte bara disträ och stundtals omöjlig att leva med. Det kommer nya spännande insikter hela tiden.