Ny bok av bra författare

Att jobba i bokhandel är en enda lång räcka av beslut att inte ta hem de nya böckerna själv utan faktiskt ställa ut dem till andra kunder. Och därigenom kanske skydda en liten del av lönen och spara den till sånt som hyra och mat, så jag kan ha ett tak över mina böcker och inte svimma av näringsbrist medan jag läser. Men! Det finns andra sätt att få tag på böcker! The Goblin Emperor av Katherine Addison aka Sarah Monette

En utmärkt författare, som bland annat har skrivit en av mina favoritnovellsamlingar, Somewhere Beneath Those Waves, kommer ut med en ny bok nu och inför det har hon en tävling om ett ex. Det är Sarah Monette som släpper The Goblin Emperor och ifall man hjälper henne att ge en (otroligt ful) mjukiselefant gjord av strumpor (erkänn, ni vill klicka på länken bara för att se en strumpelefant) så har man chans att vinna ett av hennes förhandsexemplar. Så, det tänker jag förstås göra. Det är lite bråttom, tävlingen slutar på måndag.

Kleptomania av Kristina Hård

Jag har också ett stående undantag för alla mina 'sluta köpa böcker'-regler och det är böcker jag skaffar mig på signeringar eller boksläpp och igår var ett sådant tillfälle. Kristina Hård släppte sin nya bok, Kleptomania, och vi hade kalas för henne på SF-bokhandeln i Malmö. Förlaget var där och firade och en av Kristinas vänner hade gjort en tematisk tårta som folk åt med stor glädje (och lämnade gräddkladdiga troll efter sig). Två bilder på tårtan finns på instagram. Så jag kom hem med ett ex av en helt ny bok om troll i Sverige och det känns verkligen inte dumt alls.

Om jag nu kommer över ett ex av The Goblin Emperor också så kan jag ha tematisk läsning ...

Och på tal om att hålla reda på mängden ord

Här har vi Marie Brennan som pratar om hur man försöker avgöra hur mycket som finns kvar av ett projekt under tiden man skriver det. Jag fick inte lära mig det heller på Författarskolan, så jag har inget annat att lägga till där. Det har för egen del varit en fråga om att jag funderat på att utöka min text snarare än att hålla igen, men jag förstår vad hon menar. Det hänger också ihop med det jag la upp igår, för att ha koll på hur man ligger i planeringen ska man ha en slutsumma och om man inte vet vad den är så blir det svårt. Sånt är kanske viktigare för amerikaner än för svenska romaner (de flesta romaner i mina genrer i USA ligger på mellan 80 000 och 120 000 ord, episka fantasyromaner och spaceopera brukar vara längre än så) men det är ändå något att tänka på. Och hur tänker man på det? Hur gör man? För Udda verklighet ville jag att det skulle vara en rätt rapp historia, mellan en och ett par kvällars underhållning (beroende på lästakt) och den landade på ca 67 000 ord. Särskild fick lägga ut texten lite till och blev 72 000 ord. Eftersom de båda är smala volymer är jag inte särskilt oroad över att de blir större och större. Det är långt ifrån tegelstenarnas arena (tackochlov) och jag har inga direkta planer på en fet bok heller. Men med det sagt sitter jag med ett projekt som jag inte har ens en aning om hur långt det kommer att bli, varandes en brevroman kan den svälla över alla bredder.

Marie Brennan är också författare till en av mina favoritböcker från förra året, A Natural History of Dragons - A Memoir by Lady Trent, och hon kommer att släppa en av 2014s mest hett efterlängtade böcker nu i dagarna: uppföljaren Sea of Serpents. Varma rekommendationer!

Swecon är över

Swecon var i helgen och det var en trevlig upplevelse, som alla kongresser jag varit på faktiskt. Listan är inte fasligt lång, det medges, jag var på min allra första kongress och mitt första Swecon i Göteborg 2010 (som hedersgäst). Det gav mersmak och året efter hölls Eurocon i Stockholm (som var det årets Swecon dessutom) och jag var där. 2012 var ett tätare con-år för min del, jag var på Åcon på Åland, 4th Street Fantasy i Minneapolis, Swecon i Uppsala och World Fantasy Con i Toronto. I år har jag hunnit med Finncon i Helsingfors, Fantasticon i Köpenhamn, Swecon i Stockholm och ska snart vidare till World Fantasy Con i Brighton. Och nästa år är det planerat att bli Wiscon i Madison, Loncon (ett Worldcon i London) och Swecon i Gävle. Nå, jag förekommer mig här. Swecon 2013 var det det handlade om. Resan började utan kaffe eller frukost på en morgonryckig buss genom Malmö. Det var inte riktigt hur jag hade tänkt mig att börja min dag, men somliga morgnar är inte som de ska. Hursomhaver anlände jag i tid till Centralen i Malmö, i så pass god tid att jag kunde skaffa mig kaffe och frukost där istället, och möta upp med SocialistSimon och Pål Eggert på perrongen. Inte bara skulle vi vara på samma tåg, Pål hamnade dessutom mittemot mig och Jenny Milewski som klev på i Lund. Jag satt och gladde mig åt att Pål läste hennes Skalpelldansen på vägen dit och sa alltså inget innan hon klev på. Det är en alldeles speciell känsla att se någon läsa ens bok ute i det vilda och det måste ju vara ett gott omen för resan om det var det första som hände.

På vägen upp passerade vi snö (!) men till min stora glädje var det inget som höll i sig utan Stockholm var bedövande vackert i höstfärger och skarpt solljus. På stationen fångade jag och Jenny upp Maria Turtschaninoff som flugit in från Finland och Kapten Karin som rest med Blå tåget från Göteborg. Det i sig skulle visst vara en tågupplevelse värd besväret. Vi tog vårt pick och pack och drog hem till Sara Bergmark Elfgren där vi hyste in oss - och prompt dubbade stället till värdshuset Stegrande Enhörningen. Och det var nätt och jämt en mellanlandning innan vi satte av mot Sickla och Dieselverkstaden.

Swecon var inhyst i charmerande lokaler i Dieselverkstaden, med riktiga scener och upphöjda läktare för publiken. Man såg alltid ordentligt, ljudet var välriggat (jag var djupt imponerad den morgon jag såg en av teknikerna sätta upp mikrofonerna med en ipad (?) i handen och knäppte framför mikrofonerna som ljudcheck. Jösses, vi lever i framtiden) och det var tre programspår igång hela tiden. Vilket förstås gav huvudbry. Så många punkter en skulle vilja gå på men naturligtvis krockade de med varandra. Hela. Tiden.

På fredagen var jag på öppningen av kongressen, där den ryska docka som brukar innehålla Swecons ande och öppnas och stängs under ceremoniella former försvunnit! Jag andra diskuterade vad som kunnat hända och kom fram till att antingen har vättarna stulit Swecons andes behållare (men möjligen inte själva anden), eller så har den gått upp i atomer och spritt sig över oss alla för evigt. Jag lutar åt vättarna, den kommer att dyka upp där vi minst anar det.

Sen lyssnade jag på Jo Waltons hedersgästintervju. Hon är en av mina favoritförfattare, sjukt duktig språkligt, intressanta historier och spännande karaktärer med djup och eget driv. Till och med den av hennes böcker som jag var minst betagen av när jag läst ut den gör ständiga återbesök i huvudet på mig. Hennes Among Others är helt jävla fantastisk, så ni vet. Och trevlig är hon. Hon fortsatte att visa sin skarpsynthet och insatthet under resten av kongressen.

Så satt jag med i en panel om urban fantasy. De eviga frågorna om vem som läser och vem som skriver och vad det egentligen innehåller dryftades. Vid det här laget är jag duktigt trött på att sådant som passar in under urban fantasy men är skrivet av män absolut inte skulle kunna vara det - eller så är allt det där med känslor skrivet av kvinnor egentligen paranormal romance och hör inte hemma i samma kategori - för aldrig att de seriösa männen skulle kunna dela genre med de där känsliga brudarna. Jösses vad det tär på mig att behöva ha den diskussionen igen och igen och igen. Och vad irriterad jag blir på tanken att en quest efter kärlek, en sann relation eller intimitet skulle vara mindre farlig för en själv, eller mindre intessant eller mindre viktig än alla de andra äventyren.  Jag lyssnade på en panel om skräck också, och de varianter av skräck som dryftades hamrade hem mina åsikter ännu mer. Det finns en stor överlappning mellan alla dessa subgenrer (förstås!) och det är gradskillnader som avgör var man hamnar. Eller möjligen åsikten hos läsaren.

Och om jag aldrig hör någon slentrianmässigt skämta om YA och urban fantasy på ett nedlåtande sätt igen så är det fortfarande för snart.

Men det här är en del av en längre diskussion kring vad som utgör fans av något, vad som får plats i fandom och hur vi formar genren och dess status genom hur vi pratar om den. Jag får nog klippa ut det och spara till ett senare tillfälle. Låt oss nöja oss med att jag passade på att prata om det här med flera olika och hade intressanta om än blodtryckshöjande samtal.

Hursomhelst snubblade vi hem till Den Stegrande Enhörningen för lite välförtjänt sömn såsmåningom, och tog vägen förbi Slussen som är ett tvättäkta dystopiskt landskap i sig självt. Jag har för mig att de använde en del av den där undersidan i Äkta människor? Välvalt i så fall.

Lördagen var helt otroligt fin så vi bestämde oss för att promenera längs vattnet till tåget. Jag bor i en stad vid havet men Stockholm har helt enkelt mer hav inne bland sin stad än vad Malmö lyckas med. Det är fint. Väl tillbaka på Swecon kastade vi oss rakt in i programmet. Jag lyckades gå på en panel om Forteana som var väldigt intressant. Jag hade ingen aning om hur Fortean Times började eller att det var den Charles Fort Caitlín Kiernan menade med sin samling. Man lär medan man lever.

Direkt efter började Worldbuilding in stories som för mig glider ihop med How do you make a plot, kanske för att Jo Walton satt med på båda, men av dem minns jag särskilt saker som sades på plot-punkten. Jo Walton berättade att hon tänker sig att varje slut ska vara tungt nog att väga upp (hålla nere? hålla på plats?) all den text som kommit före slutet. En novell kan ha ett lätt slut, en roman kräver ett tyngre, en trilogi är då i behov av ett stadigt slut. Det låter så rätt! Och skrämmande! Jag och Susanna Nissinen som satt bredvid mig såg på varandra med samma blick "jösses, så är det förstås!" och tänkte på våra serier. Jag tror att vi båda plötsligt önskade oss enbart fristående romaner i vår framtid. Det spelar ingen roll att jag har ett slut planerat, det blev plötsligt så väldigt tydligt hur jag borde förhålla mig till det.

Efter lunch var det dags för en steampunkpanel som jag satt med på. Det var extra intressant att prata steampunk med Anna Davour som är med och håller i nästa års Swecon - Gävle Steampunkfestival! Jag har höga förväntningar på både festivalen och på den som kongress. Panelen var förstås inte utan höjdpunkter, Lavie Tidhar påstod att han skrivit steampunk av misstag men medgav att han gjort en ny steampunkserie (graphic novel-serie) så det verkar som om urverksgudarna inte släppt iväg honom, misstag eller ej. Själva definitionen av steampunk tror jag inte vi kom närmre här än på någon annan panel om det, men det är alltid roligt att prata om.

Jag gick på Jo Waltons Guest of Honor-tal och fick höra det hon höll som hedersgäst på Wiscon det här året. Sen tog hon frågor från publiken och berättade bland annat att hon läser 450 böcker om året! Att säga att jag var i shock var en underdrift. 450! Visst, hon ser inte på tv och tränar inte och gör inga av de där andra grejerna, men ändå. Hon måste vara snabbläsare också. Hoppas jag. Mina 50 om året har aldrig känts så ... futtigt.

Efter det tog jag nog lite slut. Jag hade missat panelen om Finlandssvensk fantastik som gått samtidigt som talet, men hade utsända där som rapporterade (och förstås satt Maria i panelen) och pratade lite med några av dem innan jag gick in på Dark fantasy-panelen. De verkade inte komma överens om vad som var dark, vad som var grim och vad som var grimdark och jag gled ut igen. Det var utan tvekan dags att äta något.

Middagen hade jag turen att dela med nya och gamla vänner och eftersom om restaurangen stängde så fort vi ätit upp drog vi vidare till baren på Dieselverkstaden och stannade där till stängning. Efter hand som panelerna tog slut kom folk ner eller gick hem.

När vi kom tillbaka till Den Stegrande Enhörningen serverades det skumpa och vi hade en grundlig genomgång av de paneler vi respektive hade besökt under dagen, så att vi inte behövde känna att vi missat alltför mycket. Effektivt, på min ära!

På söndagen fick vi börja med att packa och låsa in bagaget på stationen innan vi gav oss ut till kongressen. Vi kom lagom till en panel om att göra fantastikfilm i Sverige. När jag tänker efter har det gjorts fler fantastikfilmer än jag egentligen funderat över som sådana. Svart lucia är en av mina favoriter från förr och jag är ett stort fan av Äkta människor och av Låt den rätte komma in.

Sen var det dags för Karin Tidbecks hedersgästintervju och hon är ju alltid rolig att lyssna på. Det följdes sen av den sista panelen jag såg, som handlade om bristen på kvinnliga sf-författare. Folk på den panelen hade väldigt olika sätt att närma sig frågan och det gav en riktigt underlig paneldiskussion. Jag önskade mig ett annat slut på kongressen än vad den gav, men man kan inte få allt.

För att riktigt runda av det åt jag lunch med hela äventyrargruppen och flera nytillkomna kamrater innan det var dags att vinka farväl till vår värdinna och styra kosan söderut.

Det har gått tre dagar och jag är fortfarande lite matt av allt - de underbara människorna, den myckna mängden böcker, alla tips på framtida läsning, alla tankar om skrivande (jag plottade en hel berättelse under worldbuilding-panelen så nu har jag till NaNoWriMo), alla intressanta samtal. Det kan kanske bli för mycket av det goda? Jag får åka på Swecon nästa år och prova den tesen tror jag.

(som vanligt uppdaterade jag twitter och instagram under tiden, kanske letar sig bilderna hit så småningom, men annars vet ni var ni finner dem)

En full vecka, fortsättning

Ja, alltså. Jag hade tänkt skriva ett inlägg där jag stod på stationen och väntade på tåget till Simrishamn, men sen kom Karin och vi pratade om andra saker. Hursomhelst har den här veckan varit full av grejer redan och den tänker inte lugna ner sig! I måndags var jag på Husie bibliotek och pratade. Jag blev intervjuad av två stycken låntagare som båda läst mina böcker och undrade grejer. Det var hur bra som helst! Jag gillar deltagarkultur och gillade att det blev ett samtal om sådant som en läsare undrar. Hur det kändes att hålla i första boken (om jag hittar inlägget jag gjorde när det hände ska jag länka till det här), hur jag skriver, hur det känns med Malmö nu och andra bra frågor.

I tisdags försökte jag hinna packa och läsa lite, utöver heltidsjobbet då förstås.

Igår, onsdag, var jag och Karin Tidbeck i Simrishamn på Ungdomens hus och pratade om skrivandet och böckerna med Gunilla Wedding och de trevliga människorna där. Jag måste säga att jag önskade att jag haft ett ställe som det där att gå till när jag var liten (även om jag troligen skulle tillbringat mest tid på biblioteket tvärs över gången i alla fall) där det fanns spel, musikrum, ställen att hänga och riktig scen. Skåne var fruktansvärt vackert på vägen dit också, som en bonus.

Och idag är det dags för ett andra framträdande på Malmöbibliotekens fantastiska författarfestival. Ikväll är det Kirsebergs bibliotek som är värdar och de håller en panel med mig, Pål Eggert och Viktor Algren som ska prata om det magiska och märkliga Malmö. Vi har alla skrivit om Malmö i olika skepnader och även om jag tror att mina böcker är de snällaste av dem så lovar jag att författarna är väldigt trevliga! Kom gärna dit! Man kan anmäla sig i förväg genom att ringa biblioteket, men de uppdaterade nyss sin sida med att det fanns drop-in-platser också. 18.00 kör vi igång.

Och imorgon åker jag till Fantastika i Stockholm och stannar där hela helgen.

Puh! När det regnar öser det ner!

Ett sånt där feministinlägg

Jag har funderat rätt länge på om, och i så fall hur, jag ska säga något och har kommit till slutsatsen att min inställning inte ändras så då kan jag lika gärna säga något. Jag är feminist. Jag tror på kvinnors lika rätt till samhället, till allt i samhället, till sin frihet och till sina kroppar. Jag tycker inte det är något att orda om och det gör mig fullständigt rosenrasande att det råder ett sånt globalt bakslag i de här frågorna just nu. På Fantasticon förra helgen satt jag med i en panel om The Women Men Don't See tillsammans med Karin Tidbeck (som skrivit om den på engelska här), Tricia Sullivan och vår moderator, Majbrit Höyrup (som skrivit om sin upplevelse på danska här). Panelen gav i sig en illustration av situationen och precis som Karin skriver blev skillnaderna i hur vi interagerar uppenbara. Gå och läs, jag väntar.

Som ni ser, det var mängder med typiska exempel på den rådande strukturen, att män i publiken tyckte det var viktigare att höras än att lyssna och att det gällde även när de höll med och att det beteendet skiljde sig från andra paneler där det satt med män. Men en av sakerna som var annorlunda med den panelen jämfört med andra situationer där en kvinna hävdar sin rätt att bli betraktad som människa är att det inte blev någon backlash efteråt. För det är dessvärre också något kvinnor får vara beredda på - det finns alltid något troll som kommer dragande med att det är så mycket värre på andra ställen så vi borde vara tacksamma här, eller annan stanna-på-din-patriarkalt-utpekade-plats-åsikt. Det kan bli allt från vanlig idiotisk tykenhet på lägsta möjliga nivå i insatthet i ämnet, till direkta hot om kroppsskada.

Det gör mig arg. Att jag funderar på att inte skriva om det här gör mig också arg. Jag skulle lätt kunna låta bli att uttala mig i skrift om det, med alla möjliga undanflykter i linje med att jag inte diskuterar politik här - men det skulle också vara att ge sig. Min ilska mot det rådande systemet och det politiska klimat som kvinnor lever i genomsyrar min vardag. Jag är alltid medveten om det.

Jag försöker vara medveten om mina privilegier också, särskilt som det är vad jag förväntar mig av alla andra privilegierade, och det för oss till det som fick mig att skriva idag: jag tror också på en inkluderande feminism. Vilket kön du fötts med har inte med saken att göra. Ifall du eller samhället identifierar dig som kvinna kommer du att lida av vad samhället har för normer, det är effekten av ett patriarkalt system, så då finns det ingen anledning att göra skillnad. Somliga feminister verkar ha andra åsikter, jag tycker de har fel. Det är jag tack och lov inte heller ensam om.

Och på den sluttonen kan jag meddela att jag i december kommer att medverka i en panel om feminism och fantasy i Stockholm. Fler detaljer när sådana finns.

Frånvarande under februari

På måndag åker jag till Tennessee i USA för att vara på skrivretreat i en vecka. Jag ska träffa Mary Robinette Kowal och några andra och förhoppningsvis få igång mitt skrivande igen. Det har varit spridda skurar på sistone men jag har ett par projekt som alla vill ha lite kvalitetstid med mig, så det ska nog gå vägen. (Ni har väl läst MRK, eller hur? Shades of Milk and Honey är Jane Austen med magi, det är lysande. Eller hennes finfina novella Kiss Me Twice som är hollywoodglamour och -noir i en högteknologisk framtid där en AI tvingas lösa sitt eget försvinnande.) Sen bär det av till Budapest för att fira makens födelsedag. Jag har aldrig varit i varken Budapest eller Ungern förut, så det ska bli riktigt spännande. Jag är glad att jag hinner hem och byta väska mellan resorna för jag vill få med mig badkläderna till Budapest. Utomhusbaden ska vara något speciellt.

Jag tror inte att jag kommer att ha så tät uppkoppling som jag vant mig vid och eftersom jag först ska göra en kraftansträngning med skrivandet och sen ska umgås med Käraste är det lika bra att förvarna, om jag försvinner helt från alla mina olika forum är det inte för att jag inte gillar er.

Jag finns att nå på mail eller via vanliga brev och jag kommer att fortsätta med min Month of Letters under tiden. Jag ser fram emot att skaffa mig frimärken av främmande valörer och skicka från exotiska orter. Exotiska för mig alltså. Jag kommer inte att vara så hård som till exempel Maria Turtschaninoff som ska ha internetfasta under sin brevskrivarmånad (skriv till henne också!), och om det inte varit för resandet hade jag inte varit i närheten heller, men nu blir det oväntat mycket av det på kort tid.

Men jag har ett par dagar kvar av normal internetuppkoppling och onormala mängder brevskrivande. Jag har börjat, första brevet ska ju gå i posten imorgon.

Bloggturné: Maria Turtschaninoff

Idag har jag den stora äran att husera Maria Turtschaninoff på min blogg som en av anhalterna på hennes bloggturné med anledning av släppet av Anaché, hennes senaste roman. Maria har jag pratat om förut, hon har skrivit Underfors, en urban fantasy i Helsingfors, och Arra, en fantasyhistoria. Vi träffades förra året på LitteraLund, satt i en panelintervju tillsammans och hade intressanta diskussioner, så nu tog jag chansen att fråga ut henne igen.

N: Välkommen Maria! Din senaste bok har precis kommit ut, skulle du kunna berätta vad den handlar om?
M: Anaché - Myter från Akkade handlar om en nomadflicka, Anaché, som växer upp bland akkadefolket. Det är ett hårt klimat, både fysiskt och psykiskt, med många tabun och regler för hur män och kvinnor får uppföra sig. Men Anaché är en stolt flicka, en stamledares dotter, och hon vet sitt eget värde. När hon förlorar det hon älskar mest tvingas hon att bli en annan för att överleva. Dessutom hotas stammens existens av en makthungrig angakok - ungefär en schaman - och hans arrogans. Han väcker gudinnans vrede, och hon är inte nådig!
Det är det korta svaret! Berättelsen utespelar sig i samma värld som min andra roman, Arra, men i ett annat land under en annan tid.
N: Den utspelar sig i en helt annan värld än vår, men med stora likheter - hur har du gjort research? Hur valde du vad du skulle ta med och inte?
M: Min research bestod i att jag läste en hel del om olika nomadfolk. Jag läste in mig på hästar. Jag läste reseskildringar och såg på dokumentärer från olika stäpplika klimat för att få inspiration till miljön. Verkligheten är ofta så mycket mer fantastisk än vad jag kan hitta på! Men så stjäl jag som en skata, blandar ihop verklighetens fakta och skapar nåt nytt och eget ur det.
Vad som skall vara med väljer jag utgående från vad som är viktigt för berättelsen, och för Anaché. Vad är det som har format hennes folk, och vad är det som format henne?
N: Nu är jag förstås nyfiken, du skriver på svenska i Finland, och det är ett minoritetsspråk men du är även utgiven i Sverige där det är majoritetsspråket - påverkar det ditt skrivande rent språkmässigt? (och i så fall hur?)
M: Egentligen påverkar det inte mitt skrivande språkmässigt. Alldeles lite kan jag ibland få sålla bort så kallade finlandismer som kan missförstås i Sverige. Det var kanske mer fallet i min förra bok, Underfors, som var en urban fantasy i modern miljö. I ett sånt upplägg får man akta sig för att använda för mycket slang och sådant för att inte alienera svenska läsare. I en renodlad high fantasy som Anaché är det inte ett speciellt aktuellt problem.
N: Påverkar det ditt val av genre? Hur är det med fantasyns status i Finland? Betraktar du dig som en fantasyförfattare?
M: Jag betraktar mig absolut som en stolt fantasyförfattare! Och jag går i jättars fotspår: Tove Jansson och Irmelin Sandman Lilius är två finlandssvenska fantasyförfattare. Fantasyns status har stigit i Finland på senaste tid, precis som den gjort globalt.
Men genren har nog valt mig, och inte tvärtom. Jag skriver det jag älskar att läsa, helt enkelt. Och fantasy ger mig möjlighet att berätta historier om angelägna saker på ett sätt jag inte skulle kunna göra om jag skrev realistisk litteratur.
N: Hur skulle du uppskatta fördelningen av din publik mellan Sverige och Finland (i procent om du vill)?
M: Åh, ingen aning. I och med att de tre senaste böckerna varit Månadens Bok i Barnens Bokklubb är procenten svenska läsare nog högre än den annars varit. Men andelen svenska läsare är nog fortfarande ganska liten.
N: Jag vet att du kommer till Bokmässan senare i veckan, har du någon tid då folk kan lyssna på dig eller få sina böcker signerade?
M: Ja! På fredag kl 11.30 på Arenan skall jag prata om Anaché tillsammans med Katarina Gäddnäs och efteråt är det signering. Och så är mitt stora seminarium också på fredag: kl 14.00 samtalar jag med Lene Kaaberbøl, Sara Bergmark och Mats Strandberg om trovärdiga fantasier. Moderator är Johanna Lindbäck. På lördag pratar jag om fantastiska element med Kaj Korkea-aho kl 12, om Anaché kl 14.30 och på Unga scenen är jag kl 15.30. På söndag signerar jag dessutom Anaché i SF-bokhandelns monter kl 12.

N: Då ses vi där! Tack för att du svarade på mina frågor och ett stort grattis till den nya boken!

Och alla ni andra vet nu var ni kan hitta Maria och hennes böcker på mässan Om ni inte har den möjligheten kan ni istället träffa Maria på hennes blogg och hon kommer att turnera andra bloggar också under veckans lopp. Håll utkik!

Åconrapport, bättre sen än aldrig

Det har gått en vecka sen Åcon5 och jag har tillbringat den veckan i säng eller soffa med en överjävlig förkylning, så jag beklagar bristen på rapport. Nu: bot och bättring! En av fördelarna med att vara sist med att rapportera är förstås att det redan finns en del att läsa och en del bilder att titta på. Johan och Maria på Tystnad har till exempel skrivit rapporter och gjort bildrapporteringar (här och här), det finns en på storify och det går att använda #åcon5 på twitter ett tag till i alla fall.  Åka har pratat om den och Karin Tidbeck har sagt sitt, har vi tur kommer Tero (en av arrangörerna och den som hade hand om hedersgästen) att berätta mer om sin upplevelse senare, likaså Bokmalen. Det finns säkerligen fler och om jag hittar dem ska jag fylla på. Men nu över till min:

Vi var tre entusiastiska författare som gav oss av från Malmö med skrivblocken under armen och chokladen i högsta hugg. Första biten av resan lades på att planera ett framtida gemensamt projekt. Vi tog tåget till Stockholm där sen våldgästade Glorybox-Sara, blev behandlade som besökande dignitärer och pratade strunt hur länge som helst. Det i sig blev inte problematiskt förrän dagen efter då vi förväntades stiga upp kvart i alldelesförtidigt och ta oss till färjan. Och färjan sen. Jösses. Det är något väldigt nära helvetet att lyssna på skvalmusik, live-muzak och hockeyreferat kombinerat med sockerhöga barnskrik och casinomaskiner. Nästa gång blir det hytt, sanna mina ord.

Mariehamn var däremot förtjusande och skärgården ut ur Stockholm och in på Åland var helt bedårande. Vi kom fram på torsdagen, checkade in, fick våra namnskyltar och gav oss ut i jakt på kaffe och choklad. På kvällen var det en Squee-panel där folk diskuterade saker de verkligen gillade och Linda Meleys Castle Waiting nämndes av flera, samt tv-serien Middleman och Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle. Jag har satt alla på min 'att göra'-lista. Spuee-panelen var modellerad på SF Squeecast, den podcast som Cat är med i månadsvis, och precis som med panelen är podcasten trevlig just för att det handlar inte om att dissekera saker utan att hylla något på sakliga men känslomässiga grunder. Jag har lyssnat på alla SF Squeecast-sändningarna och Cat talade sig så varm om Medea the Sorceress av Diane Wakoski att jag faktiskt köpt ett ex. Jag läser poesi. Frivilligt. Det är den typen av inflytande det har att tala sig varm om något.

På kvällen gick vi och såg en specialvisning av Iron Sky, som var 'Allå, 'allå, 'emliga armén fast med nazister på månen. Mycket trevlig biograf i gamla 30-talssalonger och en mycket trevlig publik att se den med.

På fredagen började jag med att följa med på en chokladresa till ett litet chocolaterie i det gamla posthuset i Ekerö och det var fantastiskt gott, skönt att komma ut och röra på sig och roligt att se något annat av Åland än bara Mariehamn. I bussen pratade vi bland annat mardrömmar och underliga drömmar i stort. Jag har haft min beskärda del av underliga drömmar den senaste tiden, de flesta om odöda djur. Fråga inte. Jag har ingen aning om varför.

Jag deltog inte i provningen utan satt och preppade för hedersgästintervjun med Cat Valente. Ja, det var ju därför jag kommit dit och det var den stora grejen med hela resan. Cat jagskojarinte Valente! På riktigt! Jag är full av häpnad och beundran inför hennes skrivande och Palimpsest har varit en av mina favoritböcker de senaste åren. Inte bara min förresten, den har ju vunnit priser och blivit omtalad och listad bland de bästa av de bästa av personer med större tyngd än mig, men ändå! En favoritförfattare på plats! Resan var också färgad av att jag läste hennes novella Silently and Very Fast under resan.

Hedersgästintervjun gick bra tycker jag. Hon är väldigt lättpratad, svarar roligt och jag var så förberedd man kan vara med ett sådant uppdrag. Hon är helt galet produktiv, om ni inte kollat in hennes produktion ännu så är det läge nu, och det speciella med henne är att hennes historier ligger så nära hennes eget liv att det var svårt att separera dem. Jag kunde inte skilja hennes verk från hennes egen livstidslinje utan vi kryssade fram mellan de punkter som lett till de senaste verken och hon berättade för oss om sina föräldrar som var inom teatern, om hur hon återberättat samma historia om och om igen som lite flicka för att försöka hitta sanningen mellan de olika versionerna, om hur hennes resor färgat hennes text och om hur hennes klassiska utbildning omsluter hennes skrivande samtidigt som hennes fascination för folksagor är källan i skrivandet. Hon berättade om sina ryska svärföräldrar och sin svärfamiljs berättartradition, om sin kärlek till Maine och den lilla ö hon bor på, om hur hennes barnbok The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making (eller Fairyland, ifall vi vill vara informella) blev till, som kapitelbok på nätet där man kunde donera vad man ville, och hur den tog henne igenom en svår ekonomisk period. Hon nuddade vid priserna hon nominerats för och priserna hon vunnit, hon nämnde hur hon anklagats för att försöka smyga in poesi i fantasyn (oh no!) och hur hennes liv ligger nära Snövit. Sen avslutade vi med att tala om hennes decopunk-bok som jag ser så mycket fram emot.

Hon var rasande trevlig och jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att göra intervjun. Jag hoppas att andra hade lika mycket ut av det som jag.

Fredagskvällen avslutades med en besynnerlig frågesportspanel som jag blev rekryterad till. Den hette Never mind the Buzz Aldrins och gjordes i lag. Jag hade Cheryl Morgan och Åka i mitt lag och det var tur, för ensam hade det aldrig gått. Den eminenta lekledaren var Ben, redaktör på Enhörningen. Traditionellt så är det tydligen rejäla fester på kvällarna på Åcon (jag misstänker att det gäller alla kongresser, men här är det något förväntat) och den första festen innehåller en tradition jag missade: att måla en ung man. Som i kroppsmåla. Årets färg var lavendel. När festen flyttade ut i korridoren och jag blivit väckt av den ett par gånger gick jag ut och sällade mig till skaran. Då fick jag beskåda den lavendelblå mannen, hänga med Kontrasts kongressledning och se gryningsljuset över skärgården innan jag gick till sängs igen. Mycket trevligt.

På lördagsförmiddagen gick damerna och jag till kafé Svarta katten och satt och skrev ett par timmar. Vi hade gjort oss förtjänta av det tyckte vi. Jag är så spänd på att få sätta igång med nästa skrivprojekt att det är tramsigt rent!

Resten av lördagen var full av paneler. Jag var med och pratade om den svåra andraboken, Karin T var med och pratade om postmodernism i fantasy, sen höll hon i ett samtal om sagor i fantasy som Karin W satt med i panelen på och de var båda med och pratade om kvinnoroller i fantasy. Dessutom hade Cat sitt hedersgästtal och det gavs möjlighet att ställa frågor, hon berättade om sin arbetsdag, om sina framtdia planer, om Edinburgh.

Och om man inte är övertygad om hennes förtjusande kvaliteter än så kan man läsa här.

Lördagen avslutades med en frågesport även den och även denna gång blev jag rekryterad att vara med. Det var Just a speculative fiction minute! som gick ut på att publiken valde tema, nyckelord och i viss mån handling, lekledaren avslutar med en fullständigt vansinnig titel och sen skulle en ur panelen (Eemelie, Cat och jag) berätta på en minut vad det var för verk det handlade om. Cat gjorde ett lysande Bonsai Kitten Manifest och Eemeli berättade ytterst minnesvärt om en skyttegravserotika med extra lera och fordon. Om jag förstod publikreaktionerna rätt så var min bergmaneska diskbänksrealism med relationsproblem och zombietentakler mitt eget bidrag till kvällen. Jag inser att jag inte återberättar det bra nog, men det var faktiskt helt galet roligt!

De tre musketriserna gick och la sig tidigt (berättade jag att Karin T gav oss tillnamn för att skilja på Karin och Karin? Inte? Nå, vi hette Slaktaren, Dräparen och Stryparen under resan) eftersom vi började hemfärden sjukt tidigt dagen efter. Om det var några fler kongressäventyr så skedde de utan oss.

Åcon var en sjuhelvetes trevlig upplevelse!

Det var förstås trevligt att sätta fötterna på Centralen också, men det hade eventuellt mer att göra med de 13 timmarna på resande fot, färjan och tåget hem. Och sen blev jag som sagt sjuk. Även det en kongressupplevelse, talar folk om för mig ...

(bilder har dykt upp efter hand på min tumblr och mitt twitter)

Skrytbart: Sara och Mats och deras Eld

Idag har Eld recensionsdag och jag är extra glad för Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg som nu får ta emot berömmet och hyllningarna efter sitt arbete med uppföljaren till Cirkeln. På Saras blogg och på Cirkelns facebooksida kan man hitta bilder på recensionerna och länkar för de som vill läsa. Själv har jag undvikit dem eftersom jag inte vill bli det minsta spoilad inför min egen läsning. Snart, snart är det bara jag och Eld. Då jäklar tänker jag ligga uppe till sent på natten och njuta. Tills dess: Grattis till Sara och Mats!

Och i brist på andra bilder eller länkar får ni här lite bilder från deras boksläpp i Stockholm:

Som synes var det väldigt trevligt. Vi hade sen den stora glädjen att ha Sara och Mats nere i Malmö på signeringsbesök i SF-bokhandeln. Här finns bild på det, och här finns Simons omnämnande av samma. Så om ni inte läst Cirkeln ännu är det läge för det, så ni kan kasta er över Eld sen. Sista delen, Nyckeln, ska enligt utsago komma till hösten 2013.

Gail Carriger var i Stockholm

... inför sitt släpp av den svenska översättningen av Soulless, Själlös, och jag var kvar i Skåne till mitt stora förtret. Tack och lov hade jag väldigt roligt på LitteraLund, annars hade jag nog varit ännu bittrare på att missa hennes sverigevisit. Jag och Carriger delar ju förlag (skryt) och jag skriver (fullständigt opubliceringsbar) steampunk själv och läser så mycket jag hinner av den genren så jag blev tillfrågad om jag inte kunde ställa några frågor för Adlibris räkning. Om jag ville! Här är resultatet. Jag fick hålla mig så jag inte ställde frågor om saker som hände senare i serien, alla fem delarna är ute på engelska och jag har förstås läst dem. Jag älskar Parasollprotektoratet och bok nummer två i den serien är anledningen till en vansinnigt pinsam solbränna sommaren då den kom ut. Jag såg ut som ett Rorscharchtest. Två harar i profil. Allt för att jag inte smort mig ordentligt, låg på magen på stranden och glömde tiden fullständigt. Tre timmar senare var jag stilla ljusrosa på alla ställen som fått solkräm och ilsket kräftröd på de ställen som inte fått. Jag kunde inte luta mig bakåt på flera dagar.

Men det var värt det. Lätt.

Och angränsande men inte direkt kopplat till det här: Baby Got Back tolkat genom viktorianskt filter.

Författarglamour

I veckan har jag varit i Lund och pratat författarskap tre gånger, på tre olika punkter för Litteralund, och som en av de inbjudna var jag också gäst på ett mingel på torsdagskvällen. Det är en av de där tillställningarna som jag hade fantasier om innan jag började skriva, där författare står och småpratar med varandra, nonchalant lutade mot pelarbord med glas och tallrikar balanserade i händerna. Jag föreställde mig att konversationen skulle vara lysande och att det vore makalöst att få vara en del av det. Sedan jag debuterade (och strax innan dessutom) har jag blivit bjuden på ett gäng av de här tillställningarna och det har verkligen varit som jag föreställt mig, med det lilla undantaget att det inte rört sig om just mitt skikt av författande. Det har varit sprudlande konversationer (är jag övertygad om) som handlat om tysk samtidsprosa, den franska romanens skillnader mot den svenska, om Augustpriset och om händelser som jag inte har någon referens till alls. Om svenska, stora namn som jag inte läst, eller i vart fall inte läst det verk som diskuterades. Med andra ord: det har varit roligt, men jag har alltid känt att mina referenser har fallit lite utanför ramarna. Det är inte alla som är bekväma med liknelser med Tolkien, Star Wars eller Harry Potter - varken dramaturgiskt, citatvänligt eller upplevelsemässigt.

Nå, denna vecka har varit helt annorlunda. LitteraLund hade fantasy som fokus och hedersgästen från USA, Josephine Angelini, var fantasyförfattare - liksom Maria Turtschaninoff, Niklas Krog, Elin Fahlstedt och jag. Så när vi stod och hängde vid ett bord tillsammans med Stefan Ingstrand (moderator extraordinär), Therese Granwald (handledare och skrivlärare extraordinär) och Lisa Sjöblom (illustratör extraordinär) rörde sig all konversation i cirklar jag kände mig hemma i. Det var helt lysande! Det var faktiskt precis vad jag trodde att alla de här tillställningarna skulle vara. Jag kände mig lyckligt lottad att få diskutera bokbranschen i Finland kontra Sverige med Maria och inte behöva göra skillnad för genre, eller prata om tolkningar av underjorden med Elin och när alla pratade om Ursula Le Guin så behövde vi inte referera böckerna för någon.

Jag hade dessutom väldigt roligt på alla föredragen och blev nästan gråtmild av den fina och engagerade publiken. Vilken vecka!

(EDIT: Röster om festivalen går att hitta lite varstans bland annat på en skolbiblioteksblogg och hos Pricken )

Den är inte över än heller. Idag bär det av till Jenny Milewskis släppfest och presenten är inslagen efter Skalpelldansens tema.

Men sen är det raka vägen marsch tillbaka till redigeringsarbetet. Det jagar mig. Jag känner det dra som ett svart hål. Då är det skönt att kunna hänga här, på the event horizon, ett tag och njuta av det som alla andra tror att författare ägnar sig åt jämt.

Hoppas ni alla har en fin helg!

Skrytbart: Jenny Milewski

Idag debuterar Jenny Milewski med sin skräckroman Skalpelldansen.

Jag har medvetet hållit mig ifrån att läsa den än, jag ville ha den som riktig bok och inte e-bok eller manushög. Jag ser fram emot att få avnjuta den. Om man nu kan säga 'njuta' om något som innehåller både skräck, splatter och seriemördare. Och långsam uppbyggnad mot det där som kanske eller kanske inte är en galenskap.

Grattis Jenny till debuten!

LitteraLund

Idag börjar boktillställningen LitteraLund i Lund (förstås) och jag medverkar ett par gånger. Första gången är ikväll, kl 18.00-18.45, på cafét på Wickmanska, Bredgatan 2, och det är fri entré. Det blir ett samtal med Therese Granwald, lärare på Författarskolan i Lund och min handledare under studietiden. Vi kommer att prata om hur det var att gå på författarskolan, varför jag började skriva, hur det är att skriva fantasy om Malmö och lite annat. Naturligtvis finns det gott om möjligheter att fråga vad man vill också.

De andra två tillfällena är under själva konferensen, men det verkar bli spännande det också. Jag ska prata om mitt skrivande i 18 minuter "ögonblick och glimtar från skrivbord och hjärnkontor" som det heter i programmet, på torsdag kl. 13.30. På fredagen, kl. 10.30-12.00 deltar jag i en panel som ska diskutera fantasy, tillsammans med Niklas Krog, Maria Turtschaninoff och Elin Fahlstedt.

Jag ser fram emot det väldigt och försöker att inte vara för nervös för tidigt. Så om ni inte har något annat för er ikväll och befinner er i närheten av Lund, kom dit och prata!

Dödslinjedagen till ära

Så, igårkväll gick mitt manus iväg till förläggare för bedömning och om det anses vara något att jobba med så går det till redaktören. Ja, jag är nervös. Spelar ingen roll att jag vet hur mycket tid jag lagt på det eller hur mycket bättre det är jämfört med mina tidigare försök på samma manus (jag skickade in upplaga 4.5 nu, för dem som räknar med därhemma). De senaste veckornas mardrömsfyllda nätter (jag drömmer mycket livliga mardrömmar när jag är stressad, det tror jag att jag sagt förut?) har förstås fått mig att fundera på varför jag gör det här egentligen och det har spridit sig som vågor på vattnet. Så min mans kollega skickade den här länken till honom, att visa för mig för att muntra upp mig. Och jo, nog är det så alltid: Arbetsannons - har du det som krävs för att bli författare? 

Mitt i allt det här har jag förstås också funderat en massa på min skrivprocess, i vild förhoppning om att det kommer att leda till en förutsägbarhet i arbetet så att jag kan planera in fullständiga psykbryt, självförtroendesvackor och arbetstoppar och maximera min textproduktion därefter. Eller i alla fall göra livet lite lättare för mina nära och kära (som alla ställt upp likt superhjältar!). SvD skriver om en sammanställning av kända författares skrivprocess, det är så att man vill läsa. Men min senaste tid skiljer sig markant från deras utsaga - jag har haft skrivkollegor över på skrivstuga i vardagsrummet flera dagar. Det har gjort skillnad. Mindre slösurfning, mer direkta svar på frågor, färre tillfällen av fullständigt stillastående och många intressanta diskussioner om allt som har med skrivande och språk att göra. Karin, Karin och Therése, tack!

Nu ska jag gå på Hollandia, äta tårta och svara på fina brev som jag fått under månaden. Det är fortfarande en vecka kvar (lite drygt) av Month of Letters. Skriv något fint till någon!

Stolt nörd

En dag då man använder Potter-verse i daglig konversation, muntligen eller mailledes, är en bra dag. (måtte det fortsätta vara en bra dag, jag behöver en bra dag ...)

Och för de som undrar - den snabba versionen av Potterböckerna (den består ENBART av SPOILERS, you've been warned):

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=qAtWruM0CJc]

Skrivkurs i fantasy och sf på distans

För den som funderat på att gå en skrivkurs men inte vill göra det på heltid, inte bor i närheten av sådana kursmöjligheter (i det här fallet Malmö med omnejd), för den som vill skriva sf och fantasy i gott sällskap med en lärare som brinner för sitt ämne och är svårligen duktig och pedagogisk - då är det här chansen! Distanskurs i Att skriva fantasy och sf med Karin Tidbeck.

Till alla som funderat på att skriva men behöver draghjälp för att komma igång - vad väntar ni på? Här finns draghjälp att få!

Lyxskrivliv

Idag börjar det, mitt lyxiga skrivliv, de oceaner av tid det fantastiska stipendiet jag fick av Författarfonden ska användas till i omgångar (ja, när jag säger 'oceaner av tid' så menar jag alltså en månad). Jag har varit så nällad (säger man det i resten av Sverige, eller är det bara i Göinge?) att få börja att det krupit i mig. Lite som dagarna innan semestern när man plötsligt får en energikick och avslutar en massa arbetsuppgifter, är glad och trevlig men under alltihop egentligen redan har åkt. Så har det varit, särskilt igår. Jag har en plan för skrivtiden och jag har en deadline. Planen är lagom sträng och lagom öppen för förändringar, dödslinjen är exakt och omutbar. Mellan mig och den finns ett par födelsedagar, inventering i butiken, ett framträdande på Nördcafé här i Malmö, ett teaterbesök, en Litteraturbar, ett skrivgruppsmöte och i övrigt - skrivtid.

Det känns som en dröm.

Vi får hoppas att det håller sig så och inte förvandlas till den där mardrömmen som var hela förra årets andraboksångest. Jag kanske skriver något om den sen, men jag är inte säker på att jag vill. Det var nattsvart och ångestfyllt på ett sätt som jag inte trodde var möjligt när det kom till skrivandet. Det som alltid varit roligt, om inte alltid lätt. Nåja. Inte tänka mer på det. Det var förra året. Nu är det ett nytt, fint, gnisslande rent år som inte har en enda missad dödslinje, låtom oss behålla det så.

Det enda jag kommer att sakna under den här månaden är kollegor. Antingen kommer jag att förbjuda mig själv internet (jag brukar försöka, för det är ständigt lockande och fyllt av prokrastineringsmöjligheter) eller så kommer internet att agera kollega under tiden. Återstår att se.

Hur som helst, önska mig lycka till, jag har ett uppdrag att utföra!

Att läsa om, att läsa in

Idag pratade jag med min vän och hennes åttaårige dotter, vi skämtade om gårdagen då de hade varit över och lilltösen hade kittlat mig fördärvad för hon hade hittat min hemliga svaga punkt - hålfoten. Jag har under alla år vi känt varandra hävdat att jag inte är kittlig (kittlen?) och det är jag inte heller, utom i hålfoten. Tösen anklagade mig för att vara en lögnare med detta som bevis och hon har förstås rätt. Så jag hävdade att det där var min akilleshålfot, och jag och modern skrattade högt, men inte tösen. Hon visste inte vem akilles var, hade aldrig hört ordet akilleshäl och tyckte med andra ord att jag var rätt urtråkig istället för vitsig. Hon hade förstås rätt, men det fick mig att igen tänka på vilka historier vi behåller och vilka vi glömmer, vilka vi aldrig tröttnar på och vilka vi bara vill ta oss igenom. Det här ligger nära mina tankar på omläsningar av böcker. Det ligger också nära mina funderingar på vilka historier som blivit viktiga för oss, som talande apor och som civilisation. Jag är långt ifrån färdigtänkt ännu, men det är spännande.

I mitt bloggflöde hittade jag idag det här inlägget hos Kate Elliott, en författare som delar med sig av sina tankar kring skrivandet och berättandet, frikostigt och ingående, på sin blogg. I det här fallet handlar det om att läsa om och om de berättelser man är införstådd med. Läs det. För mig var det en händelse som såg ut som en tanke.

In other news: Funderar fortfarande på vilka böcker som ska ingå i mitt omläsningslöfte för 2012. En bok per månad ska vara en omläst bok. December fick American Gods, men jag behöver 11-12 böcker till. Liftarens guide till galaxen, Enders game, Juliane och jag, Den tionde sånggudinnan, Den hemliga historien, Röde Orm, Santa Olivia, Tigana, Sonja Blue Collection, Dangerous Angels, Sinue Egyptiern - de är alla böcker som ligger bra till,men varenda gång jag tänker på det så blir det så många att jag inte kan välja. Ett försök att slippa undan samtidigt som jag uppenbarligen vill läsa om väldigt många? Vet inte.

Serier jag vill läsa igen: Dresden Files, Song of Ice and Fire, Malazan Book of the Fallen, Harry Potter. Man kan hävda att Liftarens guide, Sonja Blue och Dangerous Angels skulle räknas till serier, men om de är publicerade i en volym så kallar jag det för en bok (för den här sakens skull).

Det tål att tänkas på, alltsammans.