Uppföljning på mobbinginlägget

/

I förra inlägget skrev jag om en av de värsta mobbingupplevelserna jag haft under min uppväxt och fick ett massivt gensvar. Tack alla för er medkänsla! Jag har haft gott om tid att tänka på vad som hände, vad ni sagt och hur allt fick mig att känna. När folk sa att jag var modig som berättade försökte jag tänka på ifall det verkligen var mod, och den tjej inom mig som var mobbad tycker nog det. Jag tänkte att jag troligen skulle få äta upp det här så småningom, men att det fick vara värt det. Mobbing ska inte få tystas ner. Jag önskar att jag kunde säga att det var den enda mobbingupplevelsen jag haft, eller att det var den som var tyngst att bära, eller att det var den som var lättast att komma över, eller egentligen vad som helst som gör upplevelsen lättare att leva med och lättare att läsa om och lättare att skriva - men det vore inte sant. Som bisexuell, högröstad bokmal i en liten stad där folk redan bestämt sig för ens värde var läget rätt bistert. Min självbild formades av den tiden och uppfattningen om mitt eget värde, både känslomässigt och fysiskt cementerades. Det tog lång tid att ta tillbaka känslan av att ha egna rättigheter och inte behöva böja sig för vad andra sa.

Jag tackar för det stöd och den uppmuntran jag fått av inlägget. Det är tackochlov lite drygt 20 år sen, jag känner mig inte skadad längre. Men förändrad är jag. Det blir man.

Det jag tycker är viktigast är att det egentligen inte är jag som behöver stödet, det är ungdomarna idag, det är de som lever med mobbing fortfarande som vuxna. Jag berättade inte för att få medlidande (säger jag för att tysta rösten inom mig som säger att det är vad folk tror) utan för att visa att mobbing är något som färgar en för livet, även om livet rätar upp sig senare. Jag önskar att fler vågar ställa sig upp och säga 'sluta' och 'nu får det vara nog' när det händer. Där och då.

Om jag dessutom visar att det finns de som klarat sig så kanske det hjälper någon, jag vet inte. Jag hoppas förstås att mitt lidande inte var förgäves, gör man inte alltid det?

 

Att vara mobbad

/

Har ni sett Mobbingsimulatorn? En app på facebook där man kan få prova på hur det är att vara mobbad på nätet. Den simulerar skrämmande bra hur det känns att vara mobbad och det finns tackochlov en panikknapp att tillgå. Jag önskar innerligt att de som blir utsatta hade tillgång till en sån knapp på riktigt. Jag önskade att jag hade en på tiden då det bar sig. Min absolut mest traumatiska mobbingupplevelse är något som då var så hemsk att ingen trodde på mig när jag berättade och som jag sen dess fått klentrogna kommentarer på när jag berättat om den. Det är vad folk blir utsatta för dagligen nuförtiden tack vare kameratelefoner och direktupplägg på nätet.

Jag gick på mellanstadiet, var kär i en kille i en parallellklass. Han verkade söt och rar. Jag trodde det betydde att han skulle vara söt och rar mot mig om han bara visste att jag existerade. Så jag frågade chans på honom, som man ju gjorde. Jag fick ett stenhårt 'nej' och fick sen höra om mitt fallerade försök från alla möjliga personer på skolgården. Jag kunde inte tro att den här grabben skulle göra så mot mig, han var ju så söt, och när vi hamnade i samma grupp för drogundervisning (ni vet, där man får lära sig om olika droger och sen ska föreläsa för klassen om vad man lärt sig?) så var jag jätteglad. Vi pratade nästan ingenting, men han sa inget elakt heller. Efter de två dagarna så fick jag en fråga-chans-lapp av honom och min lycka var gjord! Jag svarade förstås ja. Det var ett par glädjerusiga veckor därefter, vi pratade i telefon ett par gånger och skulle ha träffats på en lekplats i närheten av hans hus (han bodde i andra änden av byn från mig) men det snöade inne. Vi träffades utanför skolan veckan efter istället.

Nu tycker man att jag borde ha noterat att vi nästan inte träffades alls i skolan, men nej, jag var blind och hittade på bortförklaringar.

Jag kom till platsen för mötet - alldeles för tidig, lite svettig av nervositet - och såg honom stå och prata med några ungar som byggt en snöborg på andra sidan gatan. Gulligt av honom att bry sig om någon som var yngre än han, tänkte jag. När han såg mig så visade han på bänken han borstat av och jag satte mig. Vi pratade lite. Eller snarare, han ville leka gissningslekar där jag skulle gissa varför han frågat chans på mig och varför han valt att träffas där, och jag började bli obekväm till mods.  Efter att han trugat ett tag, och jag nekat att svara (det visste väl han bäst själv, vadfan var det för typ av frågor?!), dök det upp ett gäng ur snöborgen. Det var inte alls ungar, det var hans klasskamrater - en med en videokamera, en med en stereo och alla med hånleenden - och när de kommit nära nog säger han att han naturligtvis tagit dit mig för att göra slut. För hur kunde jag tro att det här var på riktigt.

De spelar musik, med text som talar om för mig att jag aldrig var värd något från början, och skrattar och pekar. Jag går därifrån till sist och de följer mig med kameran, glåpord och hånskrattade kommentarer.

Jag grät hela vägen hem, funderade på vad som var meningen med att leva om det här var resultatet av att känna något för någon och berättade om allt för mamma. Hon trodde knappt det var sant. Inte nog med att videokameror var sällsynta saker och inget man lät sin 11- 12åring springa omkring med i snön, det var så utstuderat att hon inte kunde förstå det. Jag hoppades att det värsta skulle vara över nu och grät mig igenom helgen med en klump i magen och stryptag om halsen så fort jag nuddade vid det med tanken.

På måndagen var katastrofen ett faktum. Videobandet hade varit halva skolans helgnöje. Jag blev kallad vid hans efternamn, hånad och förlöjligad. Låten de spelat sjöngs efter mig på skolgården och i korridorerna. Min smala lycka var att de gick i en annan klass, att jag inte behövde se dem på lektionerna i alla fall och efter ett par veckor var det något annat som var den stora grejen. Men bandet föll aldrig i glömska utan kopierades för att kunna spridas fortare.

Året efter hamnade de alla i min klass och jag såg framför mig tre år med de mest utstuderade mobbare jag haft oturen att stöta på. Lärarna fattade ingenting och gick till och med med på att visa upp bandet på klassens timme. När jag protesterade och kallade det lärarmobbing (jag var 13, det här var på 80-talet, att lärare kunde vara delaktiga i mobbing kom som en överraskning för min klassföreståndare) fick jag veta att jag var lillgammal och behövde slappna av och inte ta saker så allvarligt. Att jag skulle försöka se humorn i det hela. Att det säkert inte var illa menat.

Min mamma hjälpte mig att få honom på andra tankar, men han ändrade sig inte förrän vi tänkte ta det till rektorn om han inte tog saken i hand. Jag behöver väl knappast säga att jag inte blev populärare av det här? Eller att det slutade för att jag förhindrat filmvisning i klassrummet?

Nå, det där varade ju bara ett par år (med filmen alltså, mobbningen fortsatte upp i gymnasiet), det är länge sen, varför kommer jag dragande med det nu? För att jag fortfarande kan känna det. Och för att det är så mångas vardag idag. För att det aldrig slutar vara förjävligt när någon utsätts för det. För att vi aldrig ska göra det till något normalt eller ursäktat. För att det på allvar kändes när jag provade Mobbingsimulatorn. Fortfarande. Jag är 36 idag, jag har haft gott om goda upplevelser, jag har haft tid att bearbeta den där händelsen och ta avstånd från både kille och kameraman sen dess även om jag fortfarande tycker att min klassföreståndare var under all kritik. Jag bor inte kvar i samma miljö, jag har nästan ingen kontakt med folk som mobbade mig, jag har ett liv jag gillar med en partner som älskar mig - och ändå kändes det här med samma knip i magen som då.

Prova appen om ni aldrig upplevt mobbing och föreställ er att det där är någons vardag. Att bli mobbad formar en för livet.

Dofter

/

Sara på Glorybox skriver idag om ett parfymföretag som gjort en serie dofter efter ett gäng författare, herrar allesammans, och hur hon än söker så kan hon inte hitta beskrivningar av vad de olika författardofterna skulle innehålla för toner (det rör sig om Poe, De Sade, Orwell och Laclos). Hon avrundar med att fråga vilken författare vi skulle vilja dofta som. Jag kan inte komma på någon. Jag misstänker hela tiden att alla författare luktar soffa, dammiga böcker, bekvämaste koftan och husdjur ifall de inte har snyggat till sig och då luktar de parfym eller schampo. MEN jag kan livligt föreställa mig att vilja dofta som deras olika verk, som karaktärer eller miljöer eller händelser de har beskrivit! Och där har jag tur för det är precis vad Black Phoenix Alchemy Lab också har föreställt sig. De gör serier baserade (bland annat) på författares olika verk och de olika världar och karaktärer som presenteras. Det är mer än en gång jag har varit nära att köpa alla dofterna som ingår i Neil Gaimans olika serier till exempel. Inte för att jag tror att jag vill ha dem på mig jämt utan för att det skulle vara fantastiskt att kunna öppna ett litet glasrör och få en doft av en imaginär plats.

Det får mig förvisso att fundera på hur mina verk skulle dofta, utan större framgång, men den karaktär jag vet med bestämdhet hur han luktar är Hemming. Han luktar torra fjädrar, svagt av hud och läder. Jag är inte säker på om det skulle göra sig som parfym.

Har ni någon litterär doft ni vill känna? Författare, plats eller karaktär? Har ni provat Bpal:s dofter? Åsikter?

Hur jag luktar? Tubereuse Criminelle, choklad och äpplekaka. Och soffa. Just nu i alla fall.

Läslycka: N. K. Jemisin

/

Efter diskussionen över hos Sara på Glorybox så var jag förstås tvungen att ge mig på Jemisin. Hennes första, The Hundred Thousand Kingdoms, skaffade jag innan semestern, släpade med mig till Rom och tillbaka utan att faktiskt läsa en endaste sida. Nu var det alltså mer än läge. Och gissa om jag var lycklig att jag gjorde det! Den är sjukt bra. Den är sådär bra att man vill fortsätta läsa, fast man ska gå upp tidigt, fast man egentligen är sömnig, fast man borde äta sin frukost och komma iväg till jobbet, hellre än att träffa vänner på lunchen och hellre än att se klart tv-serien som höll hela ens uppmärksamhet bara dagen tidigare. När den var slut blev jag bedrövad av att inte vara kvar i världen längre. Det var ett tag sen jag blev så uppslukad av en bok och beundrade den på så många sätt att det kändes som om jag återupptäckt något i den uppslukande upplevelsen. Jag kastade mig över den andra boken i samma värld, The Broken Kingdoms, och blev återigen tagen. Hon kan sina saker den där Jemisin, inget snack.

Diskussionen hos Sara gick ut på ifall det var en paranormal romance eller inte. Jag skulle säga, såhär efter att ha läst ut de båda, att det är det inte. För min del krävs det att det finns något normalt för att det ska kunna vara paranormalt. Det krävs en del som är som vår värld och en del som inte är det. Jemisin har byggt en helt egen värld, en uppenbar fantasyvärld med kontinenter, krig, gudar, stadsskick, traditioner och språk som inte är som vårt. Det är inte en fråga om att göra en övernaturlig spegling av vår värld, det här är hennes egen skapelse, alltså kan det inte vara paranormal för mig (eller för butikens klassifikationssystem heller för den delen). Romans däremot, det finns med. Romantiken är en viktig del av berättelsen men det är kärlek som är det viktigaste, inte själva uppvaktningen och kringspelet. I mitt tycke gör det inte det hela till en romansbok. En romantisk bok, visst, men inte romans (eller romance, för de hugade).

Vad Jemisin gör med sin kärlekshistoria är att lägga grunden till en myt, att visa hur en kärlekshistoria som går till legenderna skulle se ut. THTK känns som en grekisk gudasaga fast berättad med mer inlevelse och med ett mycket vackert språk. Om den varit satt i vår värld hade den haft känsla av American Gods eller Sandman, men nu var det en egen fantasyvärld och det gjorde den ännu bättre i mina ögon. Hennes sätt att blanda perspektiv, återblickar, återberättande av legender och sagor med historien så som den utspelar sig var väldigt fint gjort. I andra boken är det ännu snyggare upplagt med en huvudperson som är blind. Fantastiskt skrivet.

Jag ser verkligen fram emot att läsa den tredje delen i serien, The Kingdom of Gods, som kommer ut i oktober. Jag har bokat ett exemplar redan och spekulerar i vilka grepp hon tänker använda för den. Jag är mer intresserad av det än av vilken kärlekshistoria det kan tänkas röra sig om, och det är inte ofta jag säger det om romantisk litteratur, något som jag låter vara ytterligare ett inlägg i diskussionen kring boken.

För Afrika

/

Inlägget nedan är taget i sin helhet från Glorybox och Sara B Elfgren.

Hörni, gå in och ta del av Bokmanias fina initiativ. Om ni inte orkar klicka vidare ta bara fram mobilen och gör så här:

För att skänka pengar till Röda korset: Messa AKUT TORKA till 72 900 för att skänka 100 kr. För att skänka pengar till Rädda barnen: skicka 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950 För att skänka pengar till FN-organisationen UNHCR: SMS:a till 72970 För att ge 100 kr, SMS:a FLYKTING För att ge 50 kr, SMS:a FLYKTING 50 Jag vill även lägga till Läkare utan gränser: Sms:a LIV till 72 970 (50 kr) Information om bank/plusgiro finns om du klickar vidare på länkarna. Enligt O tipsar även om Sticka till Afrika. Kopiera gärna det här blogginlägget rakt av och sprid det vidare! 

En extra länk går till Aftonbladet som har gjort en sammanställning av bank/plusgiro och har gått igenom vad Läkare utan gränser gör samt vad en timme arbetad tid är värt. Jag har passat på att skänka ett par timmar av min tid. Jag har haft tur som inte är drabbad och som har ett jobb och att jag dessutom har pengar över att dela med mig av.

Så jag säger som Sara, sprid vidare. Och jag lägger till, alla kan inte göra allting (eller lösa alla situationer) men alla kan göra något.